Vill jag höra till kyrkan?

Drygt 76 % utav Finlands befolkning hör till evangelisk-lutherska kyrkan, fortfarande, trots alla rubriker om massflykt ur kyrkan som förorsakats än av politiker och prästers uttalanden men av också hur kyrkan förhåller sig till olika fenomen i samhället, både för och emot.

Hur tänker dom som skriver ut sig av dylika orsaker? Eller är det främst frågan om att äntligen få en "riktig" orsak. Knappast gör man det om man verkligen är troende?

Många, däribland jag, hör till kyrkan utan att för den skull tro vad där predikas och tycker att bibeln på sin höjd är en intressant historiebok vars innehåll är minst lika mycket dikt som verklighet. Såsom dom flesta historieböcker så är också bibelns innehåll mycket färgat av vem som skrivit och när. Intressant är det ju också att grunden, Gamla Testamentet, är gemensamt för många andra trosinriktningar med sina egna tolkningar och profeter.

Så om man inte tror på vad som predikas, då kan man ju lika gärna skriva ut sig? Vad är det som gör att jag och många andra med mej håller sig kvar? Gemenskap? Traditioner? Den delen av kyrkan som pratar om kärlek, tolerans och faktist utför ”barmhärtiga” gärningar. Man kanske tänker sig att kyrkoskatten till en del är välgörenhet. Eller hänger man kvar bara för att kunna vigas, bli gudförälder och för att släktingarna skall ha någonstans att göra av ens kropp då själen sökt sig vidare?

Man kan ju ordna vackra bröllop utan kyrkans välsignelse, förutom borgerlig vigsel, för att få äktenskapet registrerat, ordnar man en seremoni där man utbyter löften och den kan vara minst lika vacker som ett traditionellt bröllop. Samma sak med dop och minnesstunder.
Och när det kommer till välgörenhet, det finns många ställen man kan ge sitt stöd för dom pengar som man betalar kyrkoskatt.

Många gånger undrar jag också över dem som säger sig vara troende. Tror dom verkligen ordagrant på allt eller endast valda delar? Jag har inte själv läst bibeln från pärm till pärm men brukar ofta kolla upp då någon hänvisar till något som är skrivet. Accepterar de troende alla hemskheter som står där och om inte, hur tolkar dom då den delen av skriften?

Jag funderar allvarligt på att ta steget ut ur kyrkan.  Det känns inte bra att läsa med i "Fader vår" som man pluggat utantill i skriban, eller sjunga med i psalmer till Herrens lov, det skär så falskt. Min livåskådning, som står mycket nära panteism, uppskattar kärleksbudskapet men tar avstånd från allt som skuldlägger, fördömmer eller på annat sätt förtrycker. En hämdgirig Gud passar sig helt enkelt inte.  Det som hållit mej kvar är att jag uppfattat att kyrkan börjar gå mot en öppnare och tolerantare livssyn men samtidigt verkar också krafter i motsatt riktning och även om alla har rätt till sina egna uppfattningar så kan jag inte höra till en kyrka som omfattar dessa negativa åsikter, som ibland känns nästan hatiska. Kan man verkigen säga sig vara religiös och samtidigt hata och fördömma?

Egentligen behöver vi inte någon som berättar åt oss hur vi skall leva och bete oss mot varandra och vår omgivning, det är sådant som man känner inom sig och barn lär sig av att se hur andra beter sig.

                      

                       Låt ditt inre ljus lysa, följ inte någon annans ord,

                                          lyssna till ditt inre och du vet.

Julstämning - midvinterfest

”Bara det skulle komma snö så man skulle få lite julstämning”

Vet inte hur många gånger jag hört den frasen under dom senaste veckorna.

Är det verkligen fast i snön? I Australien firar dom jul med temperaturer som ligger mellan 15 och 30 grader, plus alltså. Ingen snö att vänta där alltså.

Julstämningen är något man själv skapar, inte genom att stressa omkring med en massa måsten – glöm det!

Njut av pepparkaksbak, om du tycker om det i annat fall, köp färdiga. Visst kan man städa, storstädningar behövs alltid nu och då men, om man inte hinner just nu så spara det till nästa år, det är inte ens en månad kvar dit heller.

Julstämningen kommer av att man njuter av tanken på hur trevligt det skall vara att träffa släktingar och vänner utan stress. Gemensamma måltider, spel och samtal, att ha tid att leka och umgås med barnen. Försöka hitta på just den passande gåvan till var och en och om man inte kommer på vad man annars skall ge så kan man ju donera en ko eller något annat via World Vision i någon annans namn, det ger trippelglädje.
Själv njuter jag av alla ljus som folk sätter upp även om jag i många fall föredrar kalla dem vinterljus. Att lyssna på vackra julsånger ger också stämning även om man inte är religiös av sig, men julen är ju egentligen en religiös högtid, en kristen högtid! 

 

Och nu kom vi in på en sak som jag länge funderat på. Julen är ju en midvinterhelg som kyrkan ”tagit över från hedninska tider”. Men, eftersom det börjar finnas allt flera med andra religioner i vårt samhälle samtidigt som många finländare skrivit ut sig ur kyrkan och inte ens alla som hör till kyrkan anser att texten i bibeln är en förvrängd sanning av historiska händelser, kunde man kanske införa midvinterfirandet igen? Alltså på riktigt, jag menar allvar. Jag kunde till och med tänka mej gå så långt att man skulle förse dom vackra melodierna med andra texter som passar alla. På det viset skulle alla som vill kunna delta i festligheterna utan att känna något religiöst tvång. Man kan ju fortsätta kalla helgen jul av bekvämlighets skäl.

Julbocken eller tomten har väl inte heller något med reiligonen att skaffa, egentligen också det en del av "den hedniska traditionen".

Att fortsätta samla familj och vänner till festligheter under några lediga dagar, känna värmen av kärlek och gemenskap, för det är ju det som är det viktigta med julen för dom flesta av oss.

En midvinterfest kanske också skulle vara en öppning för en  annorlunda fest för dem som inte har nära och kära att fira med utan föredrar att umgås med vänner.