En resa in i framtiden

Jag går in på cafét där jag skall träffa mina väninnor. Vi skall försöka passa in i vår kalender när vi alla fyra råkar ha ledigt samtidigt, för att gå på teater. Sedan dom ändrade arbetslagen så, att alla dagar är jämställda, så det inte finns ”veckoslut” som förr, har det blivit mycket svårare att hitta en dag då vi alla har ledigt. Endast familjer med skolbarn har rätt att minst var tredje vecka, ha en dag ledig tillsammans med barnen. Att vi kan träffas idag, beror på att jag som egenföretagare kan, delvis, bestämma över min egen tid, två har jobbat tidiga skift och en skall in till natten.

Cafét är bohemiskt inrett med bord och stolar utav trä och på bordskivorna finns det målade borddukar. Jag sticker in mitt betalningskort vid en chokladbakelse och i skåran för svart kaffe, sedan sticker jag in kortet i kassan, stirrar in i ögonscannern och lägger vänstra handen på avtrycksläsaren samtidigt som jag slår in min kod. Kassan surrar till och en grön lampa tänds. En bricka av återanvänt papper ploppar upp i ändan av disken och mitt kaffe och min bakelse kommer fram genom en lucka. Det är ganska fullt med kunder, eftersom detta gemytliga café, där endast godkända kunder kommer in, är mycket populärt. Jag har tur, ett sällskap vid ett utav dom få fönsterborden, stiger upp, just som jag börjar se mej om efter ett ledig bord. Jag sätter mej, kvitterar in mej på bordet och konstaterar att jag som vanligt är tidig och bereder mej på att vänta.

Det börjar skramla bakom disken och lamporna vid bilderna av bakelser, bullar och andra godsaker, lyser i tur och ordning rött, vilket betyder att någon håller på att fylla på nya varor.

Trots att staden inte har så mycket invånare rör det sig ganska mycket folk på gatan. I vår lilla stad har många affärer fortfarande personlig betjäning och eftersom detta är så sällsynt nuförtiden drar det turister för att shoppa. Det är som en nostalgitripp för många men också ungdomar finner en viss tjusning i det. Visserligen har några av affärerna installerat idetifikations kontroller för att öppna dörren, men innanför får man faktist betjäning av riktiga människor.

Dom få shoppingcenter som finns kvar, nu då dom flesta handlar på nätet, har endast en vara av allting framsatt och om du vill ha varan, sticker du in ditt kort vid varan och när du kommit till kassan, med ögonscanning och avtrycksläsare, slagit in din kod för betalning kommer dina varor rullande på ett band. Eftersom plastkassar är förbjudna hamnar du dessutom att investera i en ny shoppingkass, om du glömt att ta med en sådan.

På andra sidan gatan finns en tobaksaffär med angränsande rökrum, det kan man se av att fönstren är täckta och på dom halvmeter höga siffronra 20v, vilket jag tycker att är onödigt, eftersom identifikationen vid dörren ändå inte låter underåriga komma in. I tobaksaffären finns det också endast automater och liksom i caféet, kameraövervakning. Som inbiten rökare vet jag, att jag kommer att söka mej dit senare. Jag måste erkänna att dessa sterila rum, utan någon som helst inredning, gör att man inte kan njuta av sin cigarett på samma vis som förr. Men, eftersom man inte får röka någon annanstans nuförtiden, är jag ändå beredd att betala det saftiga pris dom begär, åtminstone ett par gånger om dagen.

Äntligen kommer mina väninnor och vi kan under glatt pladder konstatera att redan om 5 veckor har vi en gemensam ledig dag. Eftersom vi alla älskar levande teater brukar vi försöka hinna med åtminstone 3 - 4 föreställningar i året. Vi kontrollerar på nätet och hittar en föreställning som vi alla vill se och som börjar redan klockan 15, vilket betyder att vi också hinner gå någonstans för att äta en bit efteråt. Vi reserverar biljetter till teatern. Det är litet svårt att bestämma sig för vad man vill äta om 5 veckor men till slut får vi också bord och mat reserverat på vår favorit restaurang. Vi städar upp efter oss och jag kvitterar ut bordet, för jag vill ju gärna komma igen. Om följande gäst klagar, får man en anmärking och efter 2 anmärkingar är man inte längre välkommen. Det är därför som caféet är så populärt, det hålls snyggt.

Med välmenade pikar, från dom alla tre som slutat röka, ringande i öronen går jag in i rökrummet och dom försvinner mot busshållplatsen.