Barndomsminnen

Första morsdagen som jag har ett minne av.
Pappa väcker mej och visar med fingret för munnen att jag skall hålla mej tyst. Vi smyger oss ut. Vi svävar fram över ett moln, jag sitter på pappas pakethållare med benen utsträckta, allt känns så hemlighetsfullt.
Solen stiger och vi går tysta och plockar. Pappa lär mej att man skall plocka vitsippor från roten och inte riva av dom från toppen.
När vi cyklar hemåt kramar jag en stor bukett med vitsippor i min lilla hand, men blir olycklig, då dom börjar visa tecken att tröttna. Pappa lugnar mej och säger att dom kvicknar till bara dom får vatten. Mer än det minns jag inte, men jag tror att mamma blev glad, för efter det har jag varje morsdag, plockat vitsippor åt mamma. Då mina barn var små steg vi upp i ottan och plockade vitsippor åt momi.
Jag har med åren lärt mej, vart jag skall gå om våren kommer tidigt och vart jag skall gå när snön knappt har smält. Alla år har jag haft åtminstone 5 vitsippor åt min mamma.

En liten del av vildmark mitt i vardagen.

På söndag morgon då jag satt och drack mitt morgonkaffe funderade jag vad det var för konstig katt som kröp längs grannhusets ytterdörr. Följande ögonblick reste den sig upp och jag kunde konstatera att ”katten” var en tjäderhona. Den vankade av och an framför dörrarna precis som om den ville komma in. Både jag och min man rusade ut med varsin kamera ut för att föreviga den.

Vi lät fågeln vara ifred eftersom den blev orolig, men inte aggressiv, då vi kom närmare och vi hade vårt program för dagen. På kvällen tänkte vi inte närmare på saken då den inte syntes till och inte såg vi av den på måndag heller. På tisdag, när jag förde ut skräpet, knyckte jag mej nog nästan lika mycket som fågeln, då jag öppnade dörren till skjulet och den i panik försökte gömma sig.
Jag lämnade dörren öppen så att den skulle kunna ta sig ut, vilket den också tydligen hade gjort men, efter att ha blivit jagad av en hund hade den smitit in tillbaka. Hundägaren hade kallat tillbaka sin lydiga hund då hon märkte att fågeln inte kunde flyga. Hon berättade också att ena vingen blev och hänga då den satte ihop vingarna igen.

På kvällen kollade jag på nätet vad sådana fåglar äter och förde ut lite frön och vatten åt den, fyllde på följande morgon och förde dessutom en avkapad syrenkvist med bladknoppar på.
Med tanken att den kanske bara behövde få vila för att komma i flygskick igen ringde jag nummret till veterinären, som jag fått av en vän på facebook, men först svarade det en glad manlig röst som sa att han nog var bättre på att rensa fisk än på att ta hand om fåglar. Efter att ha kontrollerat numret ringde jag rätt nummer men där svarade bara en telefonsvarare. Då sökte jag reda på numret till Högholmen och efter att ha berättat om ”min” fågel blev jag kopplad till djurläkaren. Hon beklagade, det är för lång väg till Hangö för att dom skulle komma och undersöka fågeln och uppmanade mej att kontakta jaktföreningen eller polisen på orten för hon trodde inte att den skulle kunna klara sig i naturen mera.
Den första person som jag kom att tänka på svarade inte så jag letade reda på ordförande för vår jaktvårdsförening och han lovade skicka mej kontaktuppgifter till en pålitlig person. Tyvärr så hittade han det tydligen inte så jag ringde upp den person som jag först försökt kontakta och nu svarade han, men hade tyvärr inte tid att komma idag, men lovade komma nästa dag.

Med tanke på att djurläkaren sa, att det kan ta några dagar förrän vilda djur börjar äta framsatt mat och för att inte oroa den stackaren mera än nödvändigt, var jag inte in i skjulet mera den dagen.
Idag på morgonen var jag in i skjulet för att kolla läget. Maten och vattnet stod orört.Jag var tvungen att gå nästan längst in för att upptäcka henne. Där låg hon helt stilla och iaktog mej vaksamt. Jag låtsades inte om att jag sett henne men lämnade dörren öppen och tänkte att om hon försvunnit när farbror jägaren kommit så kanske hon klarar sej. På eftermiddagen kom han och förde bort henne i en papplåda.