Vägra tvångsförsäljning

Nu börjat droppa i igen, alla dessa kuvert med vackra julkort, kalendrar och bokmärken. Något ska jag väl behöva?

Sedan många år tillbaka har jag använt och betalt för det jag använder till en välgörenhetsorganisation. Jag tror det var den första som började med dessa påminnelser om julens antågande. Nu har dom utökat paketet med en årskalender och förväntar sig tydligen att jag ska betala för mera. Men jag vill inte ha kalendern. Och jag vill inte ha alla dom andra försändelser med inbetalningskort som ger mej dåligt samvete. För det får jag. Något år vid bättre stadd kassa betalade jag för mycket som fortfarande ligger i lådan oanvänt. Dom har slösat organisationens pengar på att trycka upp och sända iväg det här tiggeriet. Och jag har inte råd att slänga ut pengar överallt. Föredrar att ge mina små bidrag endera via nätet när jag känner för det eller lägga en slant i insamlingsbössor. Om man dessutom tänker ekologiskt blir man ledsen. Så mycket onödig avfall. Enda goda med leveranserna är ju att det ger lite arbete åt postutdelarna, uppvärmning inför ruschen till jul.

Min lösning på problemet skulle vara att man kan skicka ett säljbrev med bild på vad paketet kunde innehålla, absolut ingen katalog. Efter att man mottagit betalningen sända iväg kuvertet med begärt innehåll. Det skulle ju kanske kräva lite mera administrativt arbete men med datorer och referensnummer torde den kostnaden åtminstone delvis täckas av  kostnaderna för alla försändelser man inte får en cent för.

Jag vägrar betala för något jag inte beställt eller har behov för.

Längs motorvägen till helvete

Tänk hur lätt rätt kombination av toner kan få människor att längta käpprätt till helvete. För hur många av er har inte i extas sjungit med ”highway to hell”? Utan att tänka på vad orden betyder, eller kanske det är därför som en del fortsätter med party, party whole life?

När jag lyssnade på en gåva i toner och önskelåten ”Highway to hell” spelades slog mej – nu sitter halva svensk-finland och gungar iväg till helvete. Visserligen ser det ut som om den egoistiska livsföringen vi nu håller skulle ta hela jordklotet käpprätt till helvete med en fart som man bara kan hålla på motorvägen.

Med musik har man länge försökt påverka massorna. Tänk bara på alla kampsånger, som konstigt nog sällan har så lockande tongångar, åtminstone i mitt tycke. Kärlekssånger försöker kanske inte påverka på något sätt men visst ger det en annan stämning då man svävar iväg över golvet till smäktande toner av ”I will always love you”, ”My heart will go on” eller någon annan kärlekssång som lovar evig kärlek och lycka, även om det inte råkar vara i den utvaldes armar. Det intressanta är ju att det inte nödvändigtvis behöver vara lycklig kärlek texten handlar om, huvudsaken är att den har de rätta smäktande tonerna.

Bilden har jag tagit på Irland.

Musiken påverkar oss, positivt eller negativt. Jag vet inte om det gjorts någon undersökning om sambandet lyckokänsla och musiken man lyssnar till?
I vilket fall som helst skulle jag önska att alla skulle lyssna till John Lennons ”Imagine” lite nu och då. Och lyssna på orden! Gå längs stigen och känn vad som är viktigt i livet.
På grund av den nya upphovsrättslagen kan jag inte dela länken här men Google kan hjälpa dej att hitta den om du vill lyssna nu.

Stavgång – jag? – Tror jag inte!

Varför behöver man stavar för att vifta på armarna? Det har varit min inställning till stavgång.

”Se nu, dom går ju bara och bär på stavarna, vad är det för vits med det då?”

Trodde nog aldrig jag skulle ändra åsikt. Så sent som för några veckor sedan föreslog fysioterapeuten stavgång för att hålla rörligheten i axeln medan den helade från inflammationen. Mitt svar var som ovan, jag kan nog vifta på armarna utan stavar.
Men hur gick det sen då.

Först lite bakgrund eller utfyllnadstext, vad man vill kalla det.

Island hade jag tänkt skulle vara årets äventyr på en ö. I ett tidigt skede fick jag klart för mej att jag skulle nog bli tvungen att delta i en gruppresa. På Island rör man sig inte ensam när man inte känner till landskapet. Så då får man väl ändra sig.
I april började jag småningom titta på resor men innan jag gjort något beslut fick en inbjudan att delta i en vandringsresa till Leros, Grekland. Alltså en resa till södern, jag som fått nog av södern den enda gång jag varit dit. Efter att ha läst mera om resan var jag fast. Det skulle bli mitt nästa resmål. Trots att det är i södern. Än en gång ändrade åsikt, både gruppresa och till södern!

Före resan ordnades det informationstillfälle där Stefan Lundberg höll ett föredrag om sin vandring i norra Italien. Han råkade nämna att han varit mycket tacksam för sina stavar han skulle ner på några branta ställen.
Tänkte inte så mycket på det just då men när jag såg bilder från vandringsrutterna på Leros började en tanke gro. Jag tar mej lätt upp på höjder, jag har ingenting emot att vistas där högt uppe och ner kommer man ju alltid, brukar jag skämta. Men bakom dom orden döljer sig en rädsla. En rädsla för att nedfärden ska gå snabbare än vad jag tänkt mej.

Men, man kan ju ändra sig. Efter att ha sett en introduktionsvideo och en gång provat ett par gångstavar, utan asfaltsko, köpte jag egna. Det hade visserligen inte varit riktig så enkelt att gå med dom lånta stavarna och jag fick mej några goda skratt då jag trasslade med stegen – blev passgångare.

Nu har jag införskaffat egna fina teleskop stavar som passar med ett nödrop in i kappsäcken - på tvärsen. Dom går att justera till en längd som passar mej, det är också viktigt. Nu vet jag också att man bär på stavarna för att underlaget inte lämpar sig för stavgång. Man kan också öva in gången med att hålla stavarna vågrätt och föra armarna rätt som om man stavgår. Jag vet också att överkroppens muskler får arbeta på ett helt nytt sätt. Dessutom vet jag att när man börjar komma in i en riktig rytm blir gången annorlunda och tydligen får också nedre delen av kroppen lite annorlunda motion. Det gäller att stretcha för att inte få träningsvärk.

Det är tur att man har rätt att ändra åsikt. Tror inte  stavarna blir och stå bortglömda efter resan.

Vad är lycka?

Lycka är

... att vakna och ha en hel dag

    fylld med utmaningar och rutiner,

möten med vänner och okända.

... den kittlande känslan

    då jag vandrar i skogen eller på stranden,

låter blicken glida över min hemstad.

... den värme och glädje

    som en hjälpande hand kan ge,

blicken jag får för ett vänligt ord.

När kvällen kommer

... glömmer jag hårda ord och ilska,

oro som tjänar till intet.

När natten kommer

... låter jag kroppen sjunka till vila,

tänker på all lycka livet gett.

Presidentvalet 2018

En liten oprofesionell tolkning av
presidentvalet i Hangö.
Partierna tar gärna valet som ett mått på det egna understödet men då det gäller presidentvalet är det nog i hög grad ett personval. Det är väl främst dom som inte velat stöda sittande presidenten som kanske i brist på bättre röstat på partiets kandidat. Valdeltagandet 67% tyder på att dom som inte tror att dom själva kan påverka, utan överlåter åt andra att bestämma, är ganska konstant.

Också i Hangö har man tydligen varit nöjd med den sittande presidenten och inte låtit sig påverkas av hans inte helt avoga inställning till Nato.
Det intressanta är hur dom övriga rösterna fördelat sig. Helt klart stöder man inte feminism i Hangö. Den kvinnliga kandidat som klarade sig bäst var Huhtasaari som klart sa att hon är för jämlikhet men inte feministisk.

Haavistos understöd i Hangö blev lite mindre än medeltalet men visar ändå att en del av dom frisinnade hangöborna fortfarande trodde på honom. Att hans understöd blev mindre i Hangö kan bero på att här fick Torvalds hela 4,7% av rösterna! Trots att procenttalet är ganska normalt för SFP i Hangö tror jag inte att det är den vanliga skaran som röstat på sitt parti. Tvärtom har jag under kampanjens gång hört många som den här gången varit av den åsikten att Niinistö är en bra president och kan nog få fortsätta. Det som ändå gett Torvalds så pass mycket röster tror jag att beror på hans ärliga ställningstagande för Nato. Att han dessutom är öppet europeisk passar bra ihop med tankesättet hos många hangöbor.

Väyrynens röster misstänker jag kommer från sådana röstare som inte vill stöda Niinistö men som är främmade för tanken att rösta på Huhtasaari eller Haavisto och kanske tänkte att han skulle vara en lämplig motkandidat till Niinstö?

Haatainen och Kyllönen har tydligen fått dela på dom feministiska röster som blivit över från Niinistö som ju, när allt kommer omkring, är en högerns man.

Vanhanen? 0,8% visar att det finns dom som gillar hans hans tankegång trots hans lite stelt stiliga men samtidigt klumpiga framtoning?