Stavgång – jag? – Tror jag inte!

Varför behöver man stavar för att vifta på armarna? Det har varit min inställning till stavgång.

”Se nu, dom går ju bara och bär på stavarna, vad är det för vits med det då?”

Trodde nog aldrig jag skulle ändra åsikt. Så sent som för några veckor sedan föreslog fysioterapeuten stavgång för att hålla rörligheten i axeln medan den helade från inflammationen. Mitt svar var som ovan, jag kan nog vifta på armarna utan stavar.
Men hur gick det sen då.

Först lite bakgrund eller utfyllnadstext, vad man vill kalla det.

Island hade jag tänkt skulle vara årets äventyr på en ö. I ett tidigt skede fick jag klart för mej att jag skulle nog bli tvungen att delta i en gruppresa. På Island rör man sig inte ensam när man inte känner till landskapet. Så då får man väl ändra sig.
I april började jag småningom titta på resor men innan jag gjort något beslut fick en inbjudan att delta i en vandringsresa till Leros, Grekland. Alltså en resa till södern, jag som fått nog av södern den enda gång jag varit dit. Efter att ha läst mera om resan var jag fast. Det skulle bli mitt nästa resmål. Trots att det är i södern. Än en gång ändrade åsikt, både gruppresa och till södern!

Före resan ordnades det informationstillfälle där Stefan Lundberg höll ett föredrag om sin vandring i norra Italien. Han råkade nämna att han varit mycket tacksam för sina stavar han skulle ner på några branta ställen.
Tänkte inte så mycket på det just då men när jag såg bilder från vandringsrutterna på Leros började en tanke gro. Jag tar mej lätt upp på höjder, jag har ingenting emot att vistas där högt uppe och ner kommer man ju alltid, brukar jag skämta. Men bakom dom orden döljer sig en rädsla. En rädsla för att nedfärden ska gå snabbare än vad jag tänkt mej.

Men, man kan ju ändra sig. Efter att ha sett en introduktionsvideo och en gång provat ett par gångstavar, utan asfaltsko, köpte jag egna. Det hade visserligen inte varit riktig så enkelt att gå med dom lånta stavarna och jag fick mej några goda skratt då jag trasslade med stegen – blev passgångare.

Nu har jag införskaffat egna fina teleskop stavar som passar med ett nödrop in i kappsäcken - på tvärsen. Dom går att justera till en längd som passar mej, det är också viktigt. Nu vet jag också att man bär på stavarna för att underlaget inte lämpar sig för stavgång. Man kan också öva in gången med att hålla stavarna vågrätt och föra armarna rätt som om man stavgår. Jag vet också att överkroppens muskler får arbeta på ett helt nytt sätt. Dessutom vet jag att när man börjar komma in i en riktig rytm blir gången annorlunda och tydligen får också nedre delen av kroppen lite annorlunda motion. Det gäller att stretcha för att inte få träningsvärk.

Det är tur att man har rätt att ändra åsikt. Tror inte  stavarna blir och stå bortglömda efter resan.