Att bli ickerökare

Redan några månader före jag blev gravid första gången slutade jag röka. Det var på 70-talet och informationen om rökningens skadliga inverkan hade börjat ta fart. Hur tokigt det än låter så var det i slutet av graviditeten som jag började röka på nytt. Jag hade högt blodtryck och samlade vätska och det mesta ätbara blev förbjudet och då var tobaken en tröst. Om man informerade om rökningens skadliga inverkan på fostret då redan, vet jag inte men jag hade ju uppgett att jag inte röker så det kan ju vara en orsak att jag inte fick den informationen.

Dock födde jag en fullt frisk flicka och det enda som skiljer henne från mina andra är att hon var ganska stor vid födseln medan dom andra två var ganska små trots att jag slutade röka genast jag fick reda på att jag var gravid – eller tog en paus.

Eftersom jag helt tydligt inte slutat första gången jag tänkt mig det så har jag genom åren tagit ”pauser”, allt från någon månad till några år.

Storrökare har jag aldrig varit och helst har jag rökt långsamt och njutningsfullt, vilket ju inte alltid stämmer då det ofta i grupp blir lite mera av sällskapsrökas än för att man verkligen känner för en cigarett. Grupprökandet har ju genom åren försvårats av att ställen där man får röka har begränsats och därför blev det alltmera en återgång till njutningrökandet. Tills ”staten” satte stopp för det också. Lagen om att cigaretterna skall slockna av sig själv gjorde att man var tvungen att hela tiden blossa för att hålla cigaretten vid liv.

Jag lärde mej röka på det viset även om det inte kändes det bra, njutningen var borta, men av rent trots vägrade jag ge upp rökandet.

Nu har jag kommit till en vändpunkt i mitt liv och rökandet  passat inte in med min nya livåskådning och därför har beslutet att göra mig av med beroendet mognat i sakta mak.

Tankens makt är stark! Från tanken övergår vi till ord och därifrån till handling.

Alltså börjde jag med att bestämma när verkligheten ”Jag är inte nikotinist” skulle förverkligas och började vänja mig vid tanken. Någon vecka före det tänkta datumet började jag berätta åt omgivningen om mina planer, tanken blev till ord, både muntligt och skriftligt. Samtidigt minskde mitt rökas, utan ansträngning, från ca 5 cigaretter/dag till 2-3/dag. Dagen före handlingen skulle förverkligas rökte jag min sista cigarett.

Jag hade tänkt att det att min man röker skulle göra det svårt men faktum är att endast några gånger har jag nästan glömt att jag inte är nikotinist men ännu oftare kommer jag inte ens ihåg att jag varit det. Två gånger har jag kännt ett visst suuug men genast påmint mig själv ”jag är rökfri”

Det är nu några timmar fått till 11 dygn sedan jag blev icker rökare. Jag trivs med det men kan inte säga om det på något vis skulle ha ändrat mitt liv annat än att JAG ÄR ännu mera fantastisk.