3 veckor som icke rökare

Är det verkligen inte mera? Det var någon som sa att den tredje veckan är svårast men för mej känns det som om den varit för länge sedan.
Jag kommer ihåg att då jag som rökare försökte sluta eller "hålla upp" var det ofta en svår kamp att låta bli att tänka på cigaretter, hur gott det skulle smaka och då i allsynnerhet när någon i närheten tände på. Jag hade ju då också för mej själv erkänt att jag var nikotinist och skulle så förbli. Det trodde jag fullt och fast på. Det att andra tjatade på att jag borde sluta bara förstärkte min uppfattning.

Men så kom då den här nya känslan, jag ville helt enkelt inte se mig själv som rökare. Eftersom jag dessutom är starkt övertygad om tankens makt bestämde jag mej alltså, som man kan läsa om i ett tidigare inlägg och nu är jag här 3 veckor senare och undrar över hur kunde jag tro att det skulle vara så svårt att vara icke rökare? Visst har det hänt några gånger att jag, utav vanans makt, nästan varit på väg ut på en tobak med min man men i samma sekund som tanken kommit har jag förvånat undrat varifrån den ens dök upp då jag är icke rökare? Som icke rökare känner jag inte ens att det eventuellt skulle kunna smaka gott, snarare tvärt om.

Enda orsaken till att jag i framtiden eventuellt kan tänka mej att tänka på den tid jag var rökare är om någon ber om hjälp för att bli icke rökare.

När man bestämmer sig i sitt inre, utformat tanken till ord så är det lätt att skrida till handling.