Tankar jag tänkt och saker jag sett.

Tiden, är något som människan uppfunnit. För att kunna planera framåt men också för att få ett begrepp om det förflutna. 

Djuren föds, lär sig det viktigaste om föda av föräldrarna och därefter lämnas dom i många fall att klara sig själva. Naturen ger signaler när det är dags att flytta på sig eller dags för att söka partner och para sig. Instinktivt vet den nya generationen hur och var dom ska bygga bo och föda upp följande generation. Vi människor har tappat förmågan att lyssna till naturen.

Nå det där var ju inte alls vad jag skulle skriva om, bara tankar som dyker upp i huvudet då jag börjar fundera på begreppet tid. Och varför funderar jag på det? Jo för samtidigt som det visar sig att något som hänt "för en tid" eller "något år" sen, egentligen utspelade sig för 5, 7 eller till och med 10 år sen så känns det som om annat har varat mycket längre än vad som är rimligt då jag försöker sätta in det i tidsperspektivet.

Igår hade jag den mest fantastiska upplevelsen någonsin medan jag mediterade. Det som gjorde den extra fantastisk var att det varade så länge att jag till och med kan beskriva känslan. Det gör jag i slutet men håller mej till tidperspektivet en stund ännu.

Därav uppstod frågan när började jag aktivt meditera, yoga först och meditation sedan? Nu känns det som om det var oändligt länge sen jag inte gjorde det. Faktum är ändå att jag började ändra kostvanor och livsstil för kanske fem år sen. I början långsamt men efterhand som jag märkte effekten blev jag ivrigare. Vågterapi, som jag kallar det, men man kan också kalla det meditation, har jag ägnat mej åt av och till genom åren. Morgongymnastik, förvillande lik yoga, börjagde jag också ägna mej alltmer regelbundet åt och det var efter ett sådant pass som jag fick visionen. (Vad det innebär går jag inte in på här, är någon intresserad kan hen kontakta mej) Någon gång ganska snart efter det började jag ägna mej åt yoga/meditation regelbundet, ibland med mera lyckat resutalt än för det mesta. (Visionerna kom ändå vanligtvis vid andra tillfällen) Jag blev icke rökare, min egen term, för drygt två år sedan. Det har jag skrivit blogginlägg om, i annat fall hade jag nog trott det var längre sen för emellanåt glömmer jag bort att jag varit rökare. I vilket fall som helst så har jag alltså en minnesstolpe i den händelsen. Jag vet att det tog ganska lång tid innan jag gav efter för känslan av att rökningen inte passade in i min livsstil för övrigt tills jag fick en puff i rätt riktning av mitt barnbarn. Ett år? Plus tiden som det tog för min kropp att göra sig av med ovanan.

När jag kommit så här långt inser jag att egentligen är det ju inte så viktigt när. Det viktiga är att jag har kunnat släppa taget om det förflutna, är tacksam över nuet och ser också på framtiden med tillförsikt och tacksamhet. Vägen hit var att lära sig vara tacksam för det som varit och älska det som är. Många tycker att älska är ett för starkt ord och anser att "acceptera" borde räcka. Varför? Acceptera betyder att man håller kvar något negativt och gör man det så kan man inte vara fri. Och det är den inre friheten som är det viktiga för den kan ingen ta ifrån dej. Även om världen runt omkring försöker binda dej med en massa krav och försöker forma dej enligt vissa normer, har du den inre friheten behöver du inget annat.



Ingenstans - överallt
Jag är ingenstans och omgiven av allt. Inget har någon form och ändå finns alla former där. Färgerna är sköna att betrakta men allt är genomskinligt. Ljuset är milt och mörknet är varmt. Jag är ensam tillsammans med alla. Det är nuet som är för evigt.