Dublin, dag 1

I Dublin kör bilarna på fel sida men till all lycka uppmanas man vid nästan alla övergångar att titta till höger. Det känns också som om man gjort kartorna för att förvirra fienden.

När jag väl inhandlat min bussbiljett ger jag mej iväg för att leta reda på en grön buss. Vid hållplatsen står två bussar 747 och 757. Ingen chaufför i någondera men tre män står en bit ifrån men ingen av dem ser ut som busschaufförer. Medan jag står där som åsnan mellan två hötappar frågar en av männen vart jag ska och kanske han kan hjälpa mej. Jag berättar namnet på hostellet svalnar herrarnas (taxichaufförer) intresse betydligt. Garden Lane backpackers hostell låter tydligen lite väl simpelt i deras öron och alla tre skakar beklagande på huvudet. En av dem rycker sedan upp sig och går iväg för att fråga sig för av några andra chaufförer längre bort. Under tiden plockar jag fram telefonen och får fram beskrivningen till hostellet med karta och då ropar de tillbaks mannens som gått sin väg och säger att jag ska ta buss 747 och stiga av vid Christ Church Catedral. 

Jag stiger på och stämplar in mej samtidigt som chauffören och en massa andra passagerare börjar kliva på och så bär det iväg. Vägen in till Dublin är lika trist som dom flesta storstäder men blir intressantare då vi kommer in i staden. Monitoren är svart och jag försöker höra vad en röst från ett band säger, inte det lättaste i sorlet runtom. När jag hoppat av ser jag ingen kyrka men det visar sig att hållplatsen nog var rätt, den var bara några hundra meter fram. Men nu gällde det att hitta vidare till fots. Kartan med beskrivningen var ganska knapphändig så, efter att ha vimsat av och an några gånger stegade jag in i något som såg ut som en kiosk och frågade om han sålde kartor. Nepp, det gjorde han inte, ingen använder papperskartor nuförtiden upplyste han mej. Jaha, so what next. Om jag skulle prova med Google-maps? Google hittade mej och stället jag skulle till men före det skulle jag ta mej över en besvärlig korsning. I Irland säger dom ”left is right an right is wrong” och det är ganska förvirrande för en som inte upplevt det sedan Sverige gick över till högertrafik. Dessutom så verkade inte trafikljusen fungera men till sist gjorde jag som alla andra, gick mot rött. Precis när jag kommit över slog det om till grönt. Så skulle det bara vara att låta google leda mej rätt, trodde jag. Ganska snart konstaterade jag att man på Google, och på kartor som jag senare såg, helt enkelt inte märkte in alla små gator eller gränder så om man räknade att man skulle gå tre korsningar framåt var man inte alls där man tänkt sig. 

Det här blev mitt landmärke
Här tar man till höger och går två tvärgator, sedan till höger och höger igen.
Eller höger, höger, vänster, vänster men då måste man gå i den trista gränden.

Långt om länge är jag nästan framme och vänder in på en gränd som består av murar dekorerade med ett virrvarr av gaffiti på vardera sida och muren där man ska svänga till höger för att komma till hostellet ser ut att vara brandmärkt – av en brinnande bil? Jag hade ju varit lite tveksam till att bo på hostell i en storstad och därför beställt hotellrum till natten i Dublin (missödet med bokningen i första inlägget om resan, klicka här) Tveksamt går jag vidare och då jag kommer fram till hostellet ser omgivningen betydligt trevligare ut trots att det bara var några hundra merter från det hotfulla. Hostellet visar sig vara just så ljust och trevligt som reklamen gjort gällande. Trångt rum och jag hade överbädd men jag lät mej inte det slå ner glädjen av att vara framme. Gick och bekantade mej med dom allmänna utrymmena och allt såg ljust och trevligt ut och alla som jag mötte hälsade glatt. 

Småmysigt med vänlig service.

Då var det bara att försöka hitta någonstans där jag kunde handla mat. Flickan i respan gav mej två alternativ och en mycket knapphändig karta och med den i handen traskade jag iväg, målet låg bara ca 500 m från hostellet (dom har långa metrar i Irland). Efter ca 20 minuter antog jag att jag missat den butik jag hade avsett men det gjorde ingenting. Fanns så mycket fina byggnader och att beundra så jag tänkte att nog hittar jag den småningom. Slank in på ett litet ställe där jag beställde ett hamburger meal och ett glas vin. Njöt av trevlig service, god mat och musik på en ljudnivå som var riktigt behaglig när man åt.

Det var inte bara arkitekturen som var intressant
Sådana här konstverk fanns infällda i trottoaren men dom flesta
stegade bara på dem utan att ägna dem en blick

I något skede hoppade jag på en av de där gröna hop on hop off och gjorde "hela Dublin" sittande i bussen och lyssnade på guidningen som kom från ett band. Bytte jag buss och kom på så vis över till rätt sida av Liffery, floden som delar Dublin i två delar. Hoppade av när jag började känna på mej att vi närmade oss "mina kvarter. Jag fortsatte vandringen och småningom började omgivningen se bekant ut och se, där var den ju, butiken, bara det att den mera såg ut som ett café när man kom från andra hållet. Det hade börjat bli ganska sent så jag passade på att äta kvällsmål innan jag inhandlade något att äta på morgonen. Frukost ingick i priset men eftersom den bestod av sådant som jag helst inte äter, flingor, sylter och annat som innehåller socker som jag försöker undvika. När jag tänkte ta lite fotografier av boendet upptäckte jag att batterinivån var ganska låg och tänkte att jag måste ladda det först men se, även om jag i något skede hade nuddat vid tanken hade jag glömt att kolla hurdan el dom har på Irland, dumt av mej, vad skulle jag nu göra? Medan jag funderade om en vänlig flicka och gav mej en adapter som det tyvärr visade sig att inte passade mej. Jag gick då till receptionen och frågade om dom råkade ha någon att låna/hyra/sälja? Nej tyvärr så hittade hon inte deras, antagligen var det någon som lånat den. Panik? Nästan men när jag kom till rummet hade ena rumskamraten i nedre bädden vaknat och hon hade just en sådan adapter som jag behövde. Frågade om jag kunde få låna den och det gick bra. Hon skulle emellertid stiga upp klockan sex och resa vidare så om jag kunde returnera den innan jag somnade? Visst, lyckades hålla mej vaken tills jag hade 56% laddat, sedan lämnade jag den tillbaka, tackade för lånet och önskade en trevlig resa. Somnade till ljudet av att hon packade.

Kvällsmålet blev verkligen gott då man fick välja själv
vad man ville ha i sin semla

Början på Irlandsresan

Det har varit ganska jäktigt sedan jag kom hem, både arbete och fritid men nu har jag äntligen kommit igång med att skriva om Irlandsresan.
Här berättar jag om början men fortsättning följer så fort jag hinner.

Det är inte tänkt att man ska kunna ta sig med allmänna kommunikationsmedel från Hangö till varken morgonflyg eller färjor om man vill använda allmänna kommunikationsmedel. Man har alltså tre alternativ (om man har egen bil).

1. Ta bilen och lämna den på långtidsparkering.
2. Be någon skjutsa en till flyg- eller båtterminal, med tidig väckning förstås. (Ekologiskt helt förkastligt)
3. Övernatta på hotell/hostell och på det viset unna sig själv en lite längre nattsömn.

4. 

   När jag sitter på tåget på väg mot
   äventyret upptäcker jag att vi har
   en björk med rak topp i hemstaden

   Jag valde alternativ 3. Har inte hört någon som anlitat hostell i Finland så jag var lite skeptisk och gjorde av med några tior extra på ett hotell som inte låg helt invid rutten till flygfältet. I Helsingfors hade man ändrat på spårvagnsrutterna från början av september och tyvärr hade vägbeskrivningen till hotellet inte hunnit med ännu den 2 september vilket gjorde att jag hoppade på fel spårvagn och promenerade extra 2-3 kilometer med 15 kg bagage på ryggen innan jag kom rätt. Bra övning inför kommande prövningar, tänkte jag.

Före kvällsmålet gick jag en promenad åt rätt håll för att bekanta mej med omgivningen och för att se var busshållplatsen som jag skulle till tidigt nästa morgon befann sig. Tur var det för trots att det var ljust ännu gick jag förbi den. När jag gått närmare 2 kilometer vände jag om och då såg jag den tack vare att där stod en person med kappsäck och väntade.
Efter kvällspromenaden åt jag den värsta varma skinksmörgås i mitt liv men sköljde ner den med ett glas vin och tröstade mej med en irish-coffee.

Det råkade sig inte bättre än att hotellet
hade direkt ingång till den här irländska
puben  Här inmundigade jag den värsta
varma smörgåsen någonsin.

Det blev tidig väckning men eftersom det ingick frukost i priset för hotellet fick jag hämta en brun påse som innehöll en frukost som syns på bilden.

En halv kopp kaffe, några fruktbitar, 1,5 dl juice
och två trekantssmörgåsar.

En halv kopp kaffe brukar räcker inte för att väcka mej så jag bad om en take-away vilket visade sig ganska onödigt. Jag är inte van att dricka kokhett kaffe medan jag går och dessutom med packning på ryggen. Det gjorde att jag ganska fort började se mej om efter en soptunna för att befria mej från den brännheta drycken.Vi var ganska många på väg till flygstationen och en viss nervositet kändes i luften då bussen lät vänta på sig. 

Med lite vänlig handledning gick incheckningen ganska smidigt trots att det är ca 10 år sedan jag senast flög. Så smidigt att jag unnade mej en ordentlig frukost med en stooor kopp kaffe och det resulterade i att jag fick småspringa för att inte missa bussen vid gaten. 

Ovan molnen är himmel alltid blå.
Mäktig känsla.

Att flyga har inte i något skede varit ett färdsätt som jag uppskattat. Faktum är att jag brukar lida av både höjdskräck och öron som går så i lås att det smärtar. Antagligen är det yogan och meditationen som gjort att jag nu inte kände av någondera. Uppfärden var spännande att följa och sedan gjorde jag som min bänkgranne - en ung flicka som skulle hälsa på i familjen där hon varit utbyteselev - sov någon timme. Under landningen från 11000 meter det som tidigare varit min skräck, småpratade vi om så intressanta saker som livets mening och var båda lika förvånade då vi tog mark.

Det första jag gjorde då jag kom till Irland? Letade rätt på en toalett eftersom jag under vandringen mot terminalen kände att blåsan höll på att spricka. Efter det ställde jag mej vid bandet som var nästan tomt så det gick fort att hitta ryggsäcken. Sen var det dags att köpa min hop-on-hop-off bussbiljett som jag bestämt tidigare att jag skulle ta för tre hela dagar + ett dygns för tillbakaresan. Det är något jag varmt rekommenderar.

Den man agar älskar man

Den man agar älskar man – INTE! Att bruka fysiskt eller psykiskt våld är ALDIRG en kärleksförklaring.
Tyvärr förekommer det mycket mera våld inom hemmets fyra väggar än vad vi kanske kan tänka oss därför att dom flesta tiger om saken för att dom skäms, för att inte utsätta sig för mera våld, för att dom inte kan sätta ord på det som sker eller kanske främst, vet vart dom ska vända sig för att få hjälp. Varken den som utövar våld eller offret mår bra i ett förhållande där någon form av våld förekommer.

Ju förr man sätter stopp för det, desto större chans att rädda förhållandet, om det är det man vill, eller ta sig ur ett destruktivt förhållande. Våldet börjar inte med en gång utan ökar vanligtvis gradvis, det blir inte bättre av att flytta ihop, skaffa barn eller gifta sig. Tvärtom.

Det är inte bara män som misshandlar även om kvinnliga misshandlare oftast använder sig av andra metoder än slag, som är det man först kommer att tänka på då man pratar om våld. Många förknippar också familjevåld med heteroförhållanden men det är lika vanligt förekommande inom homo och lesbiska förhållanden. Vanligtvis börjar det med psykiskt våld.

Det psykiska våldet kan till exempel innebära att partnern

• säger och gör kränkande saker
• anklagar dig för saker du inte gjort
• är oförutsägbar, det som var rätt i går är fel idag, vad du än gör är det fel
• kontrollerar och har åsikter om vad du skriver på sociala medier eller i sms
• kontrollerar dig och gör det svårt för dig att hålla kontakten med vänner och familj
• hotar att skada dig eller någon som du älskar, en person eller ett djur
• gör det svårt för dig i din vardag, till exempel gömmer saker som du behöver
• slår sönder möbler eller saker som du tycker om
• vänder saker du har berättat emot dig
• gör sig rolig på din bekostnad, förlöjligar och hånar dig
• kontrollerar hemmets ekonomi

Därefter inträder kanske det fysiska våldet.

Fysiskt våld kan ske på många sätt. Det kan exempelvis vara att partnern

• nyper, klöser, skakar eller håller fast dig
• släpar eller knuffar dig
• kastar något på dig
• tar stryptag på dig
• slår eller sparkar dig
• bankar ditt huvud mot något
• inte låter dig få sova

Livstestamente

Egentligen skulle jag skriva och berätta om min resa men..... I många har jag tänkt göra ett vårdtestamente men det blir liksom aldrig riktigt av, man hinner ju sen.

Det knepiga med sådana här testamenten är ju att människan ändras genom åren. Är jag säker på att jag vill detsamma om, låt oss säga, 20 år? För min del är jag nog rätt så säker. Om det inte finns möjlighet till ett liv där jag kan röra mej fritt och kan uppfatta min omgivning tycker jag att naturen ska få ha sin gång, det kan ju hända att det är den sista klara tanken jag har. Dessutom har jag ju redan funderat på att göra upp det här testamentet i över 20 år. Att hålla en kropp vid liv kanske (?) tröstar de anhöriga men i längden blir det nog en börda för dem också.

 På grund av händelser i min hemstad har jag nu tagit mej själv i kragen och med största delen av texten lånad från ett exempel på Institutet för hälsa och välfärds sida, där jag också lärde mej att det heter livstestamente, blev det så här:

LIVSTESTAMENTE
Härmed förordnar jag Monica Elisabeth Ferm 1x.0x.195x
att om jag till följd av en allvarlig sjukdom eller olycka inte kan besluta om min egen vård, till
exempel på grund av medvetslöshet eller ålderdomssvaghet, får vid min vård inte användas
vårdformer som på ett konstgjort sätt upprätthåller livsfunktionerna/om det inte
finns klara skäl att anta att mitt tillstånd förbättras/. Ovan nämnda metoder kan
dock användas tillfälligt för att avhjälpa eller lindra svåra symtom.
Intensivvård får ges endast om det rimligen kan antas att den leder till ett bättre resultat än
enbart kortvarig förlängning av livet.
Om den vård som hoppfullt har inletts visar sig vara resultatlös, måste man omedelbart avstå från
den.

Om jag i ett tillstånd där jag inte längre kan förväntas leva ett fullgott liv vid något tillfälle självmant slutar äta och dricka önskar jag att man inte med våld skall tvinga mej att inta någon som helst föda eller annat som är ägnat att uppehålla liv, förutom eventuellt smärtstillande i fall av svåra smärtor.

Hangö    /    201

Underskrift (namn, yrke och hemort)

Vi särskilt anmodade och på en gång närvarande vittnen intygar att
Monica Elisabeth Ferm
som vi känner väl, egenhändigt har undertecknat ovanstående livstestamente och förklarat att
det är hans/hennes fasta vilja. Han/hon har upprättat detta livstestamente vid sunt och fullt
förstånd, av egen fri vilja och fullkomligt medveten om dess innebörd.

Hangö    /    201
Två ojäviga vittnen

Underskrift Underskrift

Yrke Yrke

Hemort Hemort

Namnförtydligande Namnförtydligande