Där vattnen möts - Killarney

Rummet jag bodde i hade 6 väl tilltagna bäddar med draperi att dra för så man har sin egen vrå där man kan läsa, granska kartor eller vila, vill man sällskapa öppnar man draperiet och det betyder att man gärna växlar några ord om någon känner sig talträngd. Också nedre bäddarna har ganska högt till ”tak” vilket betyder att dom som har överbäddar får klättra ganska högt.

Jag sov gott men vaknade en gång då någon från överbäddarna kämpade med att komma upp i bädden. Någon gång mellan 5 och 6 på morgonen tog sömnen slut. Till rummet hörde ett eget väl tilltaget dusch- och wc- utrymme där jag gjorde ett kort yoga program och duschade. Det hade jag klarat av att göra utan att väcka någon men då jag skulle ta fram rena kläder från min förvaringsbox lyckades jag tappa hänglåset i golvet och dessutom knarrade gångjärnen till min box så småningom började dom andra också röra på sig. Åt min frukost ensam i den stora matsalen och drack pulverkaffe, något jag aldrig annars gör men det måste ha varit omgivningen som gjorde att jag tyckte det var gott.

Hjälm på huvudet men skulle också
behövt knäskydd. Eftersom min kropp
reagerar långsamt på skador så
dök blåmärket som cykeln gav mej
upp först 3 veckor efter hemkomst.

Sen var det bara att hyra cykel + hjälm och ge sig iväg. Killarney slott, Ross castle var första anhalten. Slottet som var byggt på 1500-talet var annorlunda än andra slott jag sett för det var en ”familjebostad” som också hade inhyst både tjänstefolk och soldater. Det visste jag inte när jag kom dit men den första guidade turen skulle starta ca en halv timme efter att jag kommit dit så jag bestämde mej för att gå den, priset var bara 5 euro. Det hade den mycket väl varit värd men den Irländska regeringen hade beslutat att onsdag skulle alla museer ha fritt inträde. Tackade guiden hjärtligt och sände en tacksam tanke till regeringen.

Miniatyren gav en trovärdig bild av
hur livet gott till och när man själv
gått i dom branta trapporna kunde man
inte låta bli att tänka på dom stackars
tjänarna som varit tvungna att bära
upp all mat till översta våningen där
familjen bodde.

Därifrån hade jag tänkt fortsätta och göra The Muckross tour, alltså cykla runt den mellersta sjön. Hur jag hade lyckats krångla till det då jag vek kartan vet jag inte men efter cirka 20 minuter såg jag att jag närmade mej slottet från ett annat håll. Eftersom slottet ligger på en udde så var det bara att gör helt om och trampa tillbaka förbi korsningen därifrån jag kommit och haka på en guidad cykeltur, lite så där i smyg på avstånd. När vi kom till en större väg svängde dom av tillbaka mot stan och efter en stunds fundering så följde jag efter - jag skulle äta lunch, som jag köpt föregående dag, på hostellet och ta mej en ny titt på kartan.

Som den väluppfostrade hund Rob
är tiggde han inte. Han bara höll
mej sällskap ifall det skulle bli
något över åt honom också.
Husse gav tillstånd att jag fick
ge skinnet från laxen. Tydligen hade
doften varit aptitretande för det
försvann på några sekunder.

Stärkt gav jag mej iväg på en tur som jag inte riktigt visste hur lång den var, varför det inte fanns angivet någonstans vet jag inte men hade hört att det var över 20 km lång. Klockan var bara halv tolv så jag hade god tid på men innan det skulle bli mörkt. Jag ville ju stanna på vägen, njuta, beundra och förundras.

Skogen kändes förtrollande
och vid den här stigen slog jag
mej ner på en sten
för att avnjuta mitt kaffe.

Intressant sten som formats
fått sitt spetsmönster under
istiden 

Där vattnen möts. Visst ser det för
otroligt ut. Frestelsen att kasta något
i vattnet för att se vad som skulle hända
var stor men jag kunde hålla mej.

Trots att jag druckit kaffe bara någon timme
tidigare kunde jag inte motstå att sätta mej
ner och njuta av en underbart god cheese-
cake och samtidigt njuta av den här
underbara utsikten.

Trots att jag tog tid på mej och stannade för att beundra den 
fantastiska naturen, sitta ner i skogen och dricka mitt kaffe hade turen inte tagit mera än drygt 4 timmar. När jag var uppe på rummet för att byta kläder hade en av dom andra flickorna, Irem Anan, en mediestuderande flicka från Schweiz också kommit tillbaka från sitt äventyr, hon hade gjort samma tur men andra vägen. Vårt småprat gled in på djupare ämnen. Vi pratade om hur religioner splittrar människor, hur viktigt det skulle vara att alla inser sitt ansvar för naturen och varandra. Trots åldersskillnaden kände vi att vi blev vänner och hon är en av de få av alla som jag träffade som jag nu har som vän på face-book. Jag hade tänkt avsluta dagen vid med meditation vid bäcken men när jag väl kom iväg hade det redan börjat skymma och jag lade märke till att det inte fanns någon belysning i parken. Helt naturligt, donatorn, den sista ägaren till slottet, har sagt att ingenting får ändras eller byggas så då kan man ju inte dra elektricitet dit heller.

Gick tillbaka till hostellet och åt resterna av det jag ätit till lunch. Gänget hade utökats med några glada amerikanska unga män som bad om ursäkt för sin president och kvällsmaten intogs i samma glada stämning som dagen innan. Några tänkte fira kvällen på någon pub men dom flesta av oss var trötta efter dagens ansträngningar så vi valde att dra oss tillbaka för att planera följande dag. För min del bestämde jag mej för att The Gap of Dunloe.

Killarney - äntligen

Efter en stadig frukost som skulle hålla mej någorlunda mätt hela dagen checkade jag ut från hotellet där personalen nog varit korrekt och vänlig men inte mera än dom hade betalt för. Visst hade det varit helt ok men efter Garden Lane Backpackers välkomnande stämningdär det mesta sköttes av tillfällig arbetskraft som själva var ute på resa var kännbar.

Startade i god tid även om jag var säker på vart jag skulle och var jag skulle stiga av. Visade sig att den här bussen inte alls tog sig över till andra sidan utan körde till ändstationen för paus. Naturligtvis befann sig ändstationen i en återvändsgränd så det var bara att traska tillbaka ca en halv kilometer och därifrån småningom orienterade jag mej till Heuston station. I något skede började jag känna en viss tidspress men det visade sig att efter att jag köpt min biljett tog det ännu 10 minuter innan tåget kom. Ingen panik här alltså. En vänlig medresenär hjälpte mej att hitta en icke förhandsreserverad plats och bänkade sig själv på platsen mitt emot. Tågen på Irland är gjorda för att man skall kunna resa bekvämt och man behöver verkligen inte trängas med främmande människor. Alla satt och gjorde sitt, läste, arbetade på sina datorer, åt eller tog sig en tupplur. Jag köpte en kopp kaffe och det enda saltiga som fanns i utbudet på tåget till Cork, på tåget från Cork till Killarney blev det ännu en kopp kaffe och en bulle.

Så, äntligen framme i Killarney, målet för min resa. När vi kommit ut från stationen skingrades resenärerna åt olika håll på 5 minuter. Själv stod jag som ett levande frågetecken framför en informationstavla tillsammans med en annan kvinna som frågade mej om råd, hon blev överlycklig då det visade sig att hennes boende hade skickat någon för att hämta henne. Efter det blev det tyst och folktomt runtomkring mej. Jag tydde mej än en gång till Google maps och började gå dit åt det håll pilen visade. När jag gått ett stycke ringde min 21/2 år gamla dotterdotter mej (med mammas hjälp) hon hade en massa frågor och undrade vad mommo gjorde på Irland, vad hon egentligen hade haft för ärende glömde hon tydligen bort. Snart började jag möta människor, det började nästa bli trångt på dom smala trottoarerna men alla hälsade vänligt och steg åt sidan. Kom underfund småningom underfund med att dom som höll till höger var nyanlända turister medan ortsbefolkningen höll till vänster. När jag gått närmare 3 kilometer började pilen bete sig konstigt och jag hade redan börjat tvivla på kartans riktighet för enligt den skulle jag vara framme men jag stod utanför en kyrka! Visserligen fanns det några andra byggnader på området men dom motsvarade inte den bild jag fått av Black Sheep hostell. Vände om och gick tillbaka, den här gången höll jag blicken riktad lite högre upp och kom rätt redan efter några hundra meter.

Bästa hostellet jag kan tänka mej

När man bor på hostell betyder det vanligtvis att man delar rum med en massa andra och jag tror att det också är vanligt med våningssängar. På förra hostellet hade jag haft överbädd och det var minst sagt besvärligt att ta sig ner från bädden. För säkerhets skull hade jag ordnat det så att jag inte behövde göra det mera än en gång men vis av skadan frågade jag om jag nu kunde få en nedre bädd. Jag hade tur för den flicka som dom hade reserverat rummets sista nedre bädd för hade inte kommit ännu och jag skulle stanna flera nätter så det gick lätt att ordna.
Efter en snabb genomgång av köksutrymmen och regler blev jag presenterad för gårdens husdjur, både höns, ankor och en hund därefter blev jag visad till rummet som jag skulle dela med fem andra och om det var något jag undrade över var det bara att komma till receptionen så skulle dom försöka hjälpa mej.

Väluppfostrade hönor kommer
och hälsar på nykomlingen
ankorna gömde sig långt
in i ett hörn

Också här hade man tillgång till kylskåp där man fick förvara sina egna varor försedda med namn och datum, dessutom fanns där några hyllor reserverade för sådant som man ville att alla skulle få ta av vid behov, också jag lämnade kvar lite ost och någon tomat när det var min tur att ge mej iväg. Hönorna och ankorna levererade ägg och dom hämtades in under morgonen men högst ett ägg per person. Trots den regeln lyckades jag aldrig få ett nyvärpt ägg, endera var jag för tidigt uppe eller så kom jag för sent. 

Bakgården på hostellet. 

Innan jag begav mej ut på stan för att få någon riktig mat i min tomma mage bytte jag om till lite lättare klädsel. När jag promenerade tillbaka mot dom två huvudstråkar som utgjorde centrum genomströmmades jag av en känsla att jag valt rätt semestermål. Jag kollade in olika matställen samtidigt som jag spanade in var man kunde handla mat att ta med till hostellet för kvällsmål och frukost, eventuellt morgondagens lunch. När jag sett mej mätt på skyltfönster och valt ut matställe gick jag in och beställde lite tvekande in traditionell Irländsk köttgryta. Tvekande eftersom den var så förmånlig endast 12:90€. Men jag hade inte behövt vara orolig, det var utav det bästa jag ätit på länge. Det möra köttet smalt i munnen och smakade gudomligt gott. Också grönsakerna var just lagom kokta. Jag åt upp nästan allt, trots att jag var proppmätt och lite oroade mej för hur jag skulle orka promenera i parken med så mycket mat i magen. När jag var tillbaka på hostellet var klockan redan ganska mycket och jag gick till receptionen för att fråga när det blir mörkt på deras breddgrader. Det visade sig att jag endast hade ca 2 timmar på mej i dagsljuset och därför fick det bli en promenad i lugnare takt och bara känna mej för, satt en stund på en bänk och bara njöt av, stillheten och bäckens prolande.

När jag kom tillbaka till hostellet hade en del av gänget slagit sig ihop och kockade tillsammans. Jag blev också medbjuden att delta men avböjde och frågade om det var ok att jag bara drack mitt kvällste tillsammans med dem. Det var en holländsk flicka om tydligen var den drivande kraften i den här sammankomsten, hon lyckades dra med så gott som alla och vi hade det riktigt mysigt när vi satt där och berättade vem vi var, varifrån vi kom och vad vi hade för planer.

Före jag lade mej att sova gick jag igenom vad jag fått höra om dom olika rutterna och bestämde mej för att jag skulle försöka hyra en cykel nästa dag. Jag tror att jag inte hann läsa ens två sidor i boken förrän den föll ner på näsa.

Dublin - dag 2

Eftersom jag somnat tidigt vaknade jag också tidigt, ca halv sju, enligt Irländsk tid, hemma var ju kockan redan halv nio.
Det var lugnt och tyst överallt i hostellet så jag hittade en lätt vrå där jag kunde göra en del av mitt yoga-program innan jag hoppade i duschen. Toaletten var i samma utrymme så det var förståerligt att vattnet rann endast en begränsad tid, det gick ju att få på det genast igen men det var en liten påminnelse om att också andra kanske ville använda utrymmet. När jag kom till köket för att äta min frukost bestående av en färdig smörgås och 1,5 dl juice lade personalen just sista handen vid den frukost som ingick i priset, 5 olika frukostflingor och 3 olika müsli, några olika sylter, mjölk och frukt. Kaffe var det tydligen meningen att man skulle koka själv men hur, förblev en gåta för mej. Jag har ju nog någon gång sett dessa konstiga kaffebryggare men aldrig sett hur man lyckas brygga kaffe i dem. På vägen ut försåg jag mej med en banan att ha till hands vid behov.

Jag bestämde mej för att jag packar min ryggsäck och intar en stadigare frukost på det förträffliga stället INSOMNIA/SPAR där jag druckit en kopp gott kaffe föregående dag. Jag lämnade in ryggsäcken i förvaringen, ifall jag skulle dröja länge. Utcheckningen var klockan 12 och incheckningen på hotellet först kl 14 och jag skulle ju behöva få telefonen laddad så att hitta en affär som där dom sålde adapters stod högt på min lista. Lättare sagt än gjort, alla affärer var fortfarande förbommade så man fick inte ens en aning om vad som säljs innanför. Så det blev en stooor kopp gott kaffe och en härlig semla som jag själv fått välja vad jag vill ha i. Jag hade ju ingen brådska så jag satt och tittade på folk som skyndade sig till sina arbeten. 

Den här trevliga gatan finns också mitt
i Dublin. Mitt i centrum bara ett kvarter från
mitt hostell

Funderade hur jag ska bygga upp min dag och kom till att det bästa i det här skedet var söka mej till hotellet för att se om jag där kunde få låna en adapter för att senare bege mej till Phoenixparken som jag sett under bussturen föregående dag och kände att jag ville tillbringa åtminstone någon timme i. Efter att ha avnjutit min andra frukost för dagen i lugn och ro bröt jag upp och började gå den nu kända vägen till hostellet men när jag gått ca 500 meter känner jag att något är fel. I nästa ögonblick blev jag kall, jag hade glömt ryggsäcken (den lilla för dagsutflykter) kvar på caffét. Vände på klacken och småsprang tillbaka, in genom dörren, såg att bordet där jag satt är tomt men ryggsäcken stod kvar i fönsternischen! Ni kan kanske tänka er min lättnad när spänningen formligen rinner av mej. Visserligen var det enda riktigt värdefulla i ryggsäcken mitt pass och en del av reskassan men allt var ändå viktigt för min resa. Lättad återvände jag till hostellet för att hämta min rinka och ta mej till hotellet.

Som tur var behövde jag aldrig få veta om det här
meddelandet till ev. upphittare av min ryggsäck hade fungerat

I min iver att inte åka förbi hoppade jag av en hållplats för tidigt men det gjorde ju inget för jag var ändå för tidigt ute. Hotellet hade varken förvaring för bagage eller adapter men jag fick ställa in rinkan i en salong medan jag gick för att köpa en. Receptionisten hade vänligt nog berättat hur jag skulle ta mej till ett större varuhus där dom säkert sålde sådana men på vägen dit gick jag förbi en liten butik som hade olika tillbehör till telefoner i skyltfönstret och ett namn som slutade på -service. Eftersom jag hellre stöder lokala företagare bestämde jag mej för att åtminstone gå in och fråga. Förutom att jag fick min adapter för 5 euro (har ingen aning om vad sådana kostar hemma) fick jag mycket vänlig service och lämnade bakom mej två glada företagare som gjort dagens första försäljning.
I Dublin kan man inte gå många kvarter utan att stöta på en kyrka. Christchurch och St. Patrics är väl de mest berömda och dom som främst visas upp för turister. På tillbakavägen passade jag på att ta lite fotografier av en kyrka som tydligen inte är så viktig men i skönhet med sin detaljrikedom åtminstone i mina ögon var värd lite uppmärksamhet. 

Visst är dom vackra med
otroliga dekorationer.

Den protestantiska kyrkan var nog
ganska oansenlig i jämförelse

Snett emot fanns också en liten enkel men vacker byggnad. Jag frågade av en gubbe som satt ”vakt” utanför sitt hus nästan granne, han var inte vidare talför och ryckte på axlarna men jag fick svar av en kvinna som råkade stå i närheten. Hon berättade att det var en protestantisk kyrka som varit stängd i tiotals år.
När jag var tillbaka på hotellet hade jag fortfarande två timmar att slå ihjäl. Ville ju inte lämna min telefon i ett allmänt utrymme och den hade ju visat sig vara ett mycket bra hjälpmedel då man tar sig runt i en stad med knapphändiga kartor. Jag gick ner i den lilla restaurangen som fungerade i samband med hotellet men ändå var ett skilt företag. Beställde en lätt lunch och en kopp kaffe och kopplade in telefonen i en kontakt. Inget hände. Servitrisen var fullt upptagen med en födelsedagsfest-frukost så jag fick vara glad att jag en fått något att äta för sedan försvann hon. Medan jag väntade på att hon skulle dyka upp igen satt jag, än en gång, och försökte köpa tågbiljett på nätet men tyvärr var alla turer jag velat åka med fortfarande fullbokade. När jag såg servitrien nästa gång hade jag ätit och druckit för länge sedan och begärde att få betala för att gå upp i salongen och se om det fanns något el-uttag som jag kunde få använda. 

Den här vackra takkronan
ledde mina tankar till familjen
som antagligen någon gång
bott i det som nu var hotell

Så satte jag mej tillrätta i salongen och kom att tänka på serien ”Upstairs, downstairs”. Jag satt i familjens salong där en stor öppen spis dominerade rummet. Runt om i salongen fanns några sittgrupper och en stor öronlappfotölj som jag satt bekvämt i. Väldiga skjutdörrar var öppna mot en, som jag föreställde mej, mottagnings salong där man tagit emot gäster. När jag väl fick mitt rum kunde jag konstatera att jag nog hade fått ett av dom mera personliga tjänarinnornas rum eftersom det var inträngt i en lite avsides vrå men ändå nära till hands för herrskapet.

Det var ju inte för att se hotellrum som jag kommit till Irland så jag slängde in min rinka och gav mej äntligen iväg för att se mera av staden. Vet inte om ni reflekterat över att det tagit mej ganska lång tid att komma med den här delen av min berättelse? Själv har jag undrat vad som tagit emot och kommit till att jag har haft svårt för att bestämma mej för om jag ska berätta om mina intryck, eller bara strunta i det? För trots att Dublin är en gammal vacker stad blev jag lite beklämd av alla ruiner av gamla hus, hur ostädat det var, tomma öl- och starkspritfalskor överallt. Det märks att dom inte har pant på tombuteljer och det är verkligen synd för det kanske kunde minska på mängden tiggare? Tiggare som av utseendet av döma är avkommor av urbefolkningen, den som blivit förtryckt i århundraden och så sent som år 1949 lyckades göra sig fria från engelsmännen som helt sonika gjort sig till herremän över ön. Några av de otaliga tragiska historierna från kampen om frihet berättades på hop-on-hop-of bussarna som en del av historien då vi passerade platser för avrättningar och minnesmärken. Guidningen var beroende på chaufförerna, från band eller mera livfullt och kryddat med anekdoter och sång.

Men alltså tillbaka till dag 2. Jag tog bussen till tågstationen och frågade mej för i biljettluckan. En mycket vänlig man uppmanade mej att gå runt till andra sidan för att prata med Dave i informationen, tyvärr kunde han inte sälja mej en biljett till morgonturen följande dag. Dave kan berätta allt du behöver veta! Vad jag fick veta var att endast en del av biljetterna säljs på förhand, resten måste man köpa samma dag som tåget avgår. Han försäkrade mej att det skulle finnas plats på tåget jag tänkt resa med. Då så, då var det bara att gå ut och hoppa på följande buss. Utanför var det så mycket tiggare att jag bestämde mej för att gå bussen till mötes. Första bussen missade jag, befann mej än en gång på fel sida av vägen och tur var det för nästa buss hade en av dessa underbara Irländska chaufförer som älskar sitt land och sitt arbete. Han var så bra så jag nästan struntade i att hoppa av i Phoenixparken som ju varit mitt huvudmål för dagen. Hoppade ändå av på vägen ut från parken och strövade omkring i Europas (kanske hela världens?) största stadspark. 

Tee-house

När den lätta dimman började ta mera fast form, regn, grävde jag fram min regnponcho och vandrade vidare tills jag kom till ett förtjusande te-hus. Namnet till trots serverades det också riktigt gott kaffe och förutom alla söta bakverk kunde man också få lite matigare bröd med olika fyllningar. När jag ätit och druckit hade regnet upphört och jag vandrade vidare. När jag kom i närheten av busshållplatsen hörde jag en buss som närmade sig och bestämde mej för att jag ville hinna med mera av Dublin så jag hoppade på. Till min besvikelse inte alls lika spirituell chaufför som den föregående men han använde sig inte av bandet. När vi kom till ändstationen kunde man byta till nästa buss och det gjorde jag men avbröt resan hållplatsen före Christchurch och gick över bron för att se närmare på O'Connell street och monumenten längs den.

 Parnell Monument i norra ändan av
 O'Connell Street

I det här skedet började jag bli ganska mätt på intryck från dagen och vände kosan mot hotellet. Det var visserligen en god bit att gå men på vägen slank jag in i en bokhandel som, förutom att dom hade nyupplagor på alla klassiker också sålde nyutgåvor av både inhemska och utländska författare och ett enormt utbud på böcker om Irland, irländska traditioner och historia, tror att vad man än ville veta om Irland så fanns det böcker att välja mellan. Själv nöjde jag mej med ett litet häfte om Irlands historia. En bok som handlade mycket om det som guiderna berättat och sådant jag skulle få höra om på min nästa guidade tur. Så mycket orkade jag aldrig läsa under resan, det var jag för trött till på kvällarna.
Tillbaka på hotellet åt jag något som var hyfsat gott och förbättrades av ett glas vin i hotellets restaurang före jag duschade och kröp i säng. Läste kanske 4-5 sidor av Irlands historia innan jag somnade.

Alla som har varit utomlands har säkert stött
på dom mest förunderliga lösningar då det gäller kranar.
Av alla jag stötte på var den här den som det tog
längst tid för mej att klura ut hur den fungerade.