Dublin - dag 2

Eftersom jag somnat tidigt vaknade jag också tidigt, ca halv sju, enligt Irländsk tid, hemma var ju kockan redan halv nio.
Det var lugnt och tyst överallt i hostellet så jag hittade en lätt vrå där jag kunde göra en del av mitt yoga-program innan jag hoppade i duschen. Toaletten var i samma utrymme så det var förståerligt att vattnet rann endast en begränsad tid, det gick ju att få på det genast igen men det var en liten påminnelse om att också andra kanske ville använda utrymmet. När jag kom till köket för att äta min frukost bestående av en färdig smörgås och 1,5 dl juice lade personalen just sista handen vid den frukost som ingick i priset, 5 olika frukostflingor och 3 olika müsli, några olika sylter, mjölk och frukt. Kaffe var det tydligen meningen att man skulle koka själv men hur, förblev en gåta för mej. Jag har ju nog någon gång sett dessa konstiga kaffebryggare men aldrig sett hur man lyckas brygga kaffe i dem. På vägen ut försåg jag mej med en banan att ha till hands vid behov.

Jag bestämde mej för att jag packar min ryggsäck och intar en stadigare frukost på det förträffliga stället INSOMNIA/SPAR där jag druckit en kopp gott kaffe föregående dag. Jag lämnade in ryggsäcken i förvaringen, ifall jag skulle dröja länge. Utcheckningen var klockan 12 och incheckningen på hotellet först kl 14 och jag skulle ju behöva få telefonen laddad så att hitta en affär som där dom sålde adapters stod högt på min lista. Lättare sagt än gjort, alla affärer var fortfarande förbommade så man fick inte ens en aning om vad som säljs innanför. Så det blev en stooor kopp gott kaffe och en härlig semla som jag själv fått välja vad jag vill ha i. Jag hade ju ingen brådska så jag satt och tittade på folk som skyndade sig till sina arbeten. 

Den här trevliga gatan finns också mitt
i Dublin. Mitt i centrum bara ett kvarter från
mitt hostell

Funderade hur jag ska bygga upp min dag och kom till att det bästa i det här skedet var söka mej till hotellet för att se om jag där kunde få låna en adapter för att senare bege mej till Phoenixparken som jag sett under bussturen föregående dag och kände att jag ville tillbringa åtminstone någon timme i. Efter att ha avnjutit min andra frukost för dagen i lugn och ro bröt jag upp och började gå den nu kända vägen till hostellet men när jag gått ca 500 meter känner jag att något är fel. I nästa ögonblick blev jag kall, jag hade glömt ryggsäcken (den lilla för dagsutflykter) kvar på caffét. Vände på klacken och småsprang tillbaka, in genom dörren, såg att bordet där jag satt är tomt men ryggsäcken stod kvar i fönsternischen! Ni kan kanske tänka er min lättnad när spänningen formligen rinner av mej. Visserligen var det enda riktigt värdefulla i ryggsäcken mitt pass och en del av reskassan men allt var ändå viktigt för min resa. Lättad återvände jag till hostellet för att hämta min rinka och ta mej till hotellet.

Som tur var behövde jag aldrig få veta om det här
meddelandet till ev. upphittare av min ryggsäck hade fungerat

I min iver att inte åka förbi hoppade jag av en hållplats för tidigt men det gjorde ju inget för jag var ändå för tidigt ute. Hotellet hade varken förvaring för bagage eller adapter men jag fick ställa in rinkan i en salong medan jag gick för att köpa en. Receptionisten hade vänligt nog berättat hur jag skulle ta mej till ett större varuhus där dom säkert sålde sådana men på vägen dit gick jag förbi en liten butik som hade olika tillbehör till telefoner i skyltfönstret och ett namn som slutade på -service. Eftersom jag hellre stöder lokala företagare bestämde jag mej för att åtminstone gå in och fråga. Förutom att jag fick min adapter för 5 euro (har ingen aning om vad sådana kostar hemma) fick jag mycket vänlig service och lämnade bakom mej två glada företagare som gjort dagens första försäljning.
I Dublin kan man inte gå många kvarter utan att stöta på en kyrka. Christchurch och St. Patrics är väl de mest berömda och dom som främst visas upp för turister. På tillbakavägen passade jag på att ta lite fotografier av en kyrka som tydligen inte är så viktig men i skönhet med sin detaljrikedom åtminstone i mina ögon var värd lite uppmärksamhet. 

Visst är dom vackra med
otroliga dekorationer.

Den protestantiska kyrkan var nog
ganska oansenlig i jämförelse

Snett emot fanns också en liten enkel men vacker byggnad. Jag frågade av en gubbe som satt ”vakt” utanför sitt hus nästan granne, han var inte vidare talför och ryckte på axlarna men jag fick svar av en kvinna som råkade stå i närheten. Hon berättade att det var en protestantisk kyrka som varit stängd i tiotals år.
När jag var tillbaka på hotellet hade jag fortfarande två timmar att slå ihjäl. Ville ju inte lämna min telefon i ett allmänt utrymme och den hade ju visat sig vara ett mycket bra hjälpmedel då man tar sig runt i en stad med knapphändiga kartor. Jag gick ner i den lilla restaurangen som fungerade i samband med hotellet men ändå var ett skilt företag. Beställde en lätt lunch och en kopp kaffe och kopplade in telefonen i en kontakt. Inget hände. Servitrisen var fullt upptagen med en födelsedagsfest-frukost så jag fick vara glad att jag en fått något att äta för sedan försvann hon. Medan jag väntade på att hon skulle dyka upp igen satt jag, än en gång, och försökte köpa tågbiljett på nätet men tyvärr var alla turer jag velat åka med fortfarande fullbokade. När jag såg servitrien nästa gång hade jag ätit och druckit för länge sedan och begärde att få betala för att gå upp i salongen och se om det fanns något el-uttag som jag kunde få använda. 

Den här vackra takkronan
ledde mina tankar till familjen
som antagligen någon gång
bott i det som nu var hotell

Så satte jag mej tillrätta i salongen och kom att tänka på serien ”Upstairs, downstairs”. Jag satt i familjens salong där en stor öppen spis dominerade rummet. Runt om i salongen fanns några sittgrupper och en stor öronlappfotölj som jag satt bekvämt i. Väldiga skjutdörrar var öppna mot en, som jag föreställde mej, mottagnings salong där man tagit emot gäster. När jag väl fick mitt rum kunde jag konstatera att jag nog hade fått ett av dom mera personliga tjänarinnornas rum eftersom det var inträngt i en lite avsides vrå men ändå nära till hands för herrskapet.

Det var ju inte för att se hotellrum som jag kommit till Irland så jag slängde in min rinka och gav mej äntligen iväg för att se mera av staden. Vet inte om ni reflekterat över att det tagit mej ganska lång tid att komma med den här delen av min berättelse? Själv har jag undrat vad som tagit emot och kommit till att jag har haft svårt för att bestämma mej för om jag ska berätta om mina intryck, eller bara strunta i det? För trots att Dublin är en gammal vacker stad blev jag lite beklämd av alla ruiner av gamla hus, hur ostädat det var, tomma öl- och starkspritfalskor överallt. Det märks att dom inte har pant på tombuteljer och det är verkligen synd för det kanske kunde minska på mängden tiggare? Tiggare som av utseendet av döma är avkommor av urbefolkningen, den som blivit förtryckt i århundraden och så sent som år 1949 lyckades göra sig fria från engelsmännen som helt sonika gjort sig till herremän över ön. Några av de otaliga tragiska historierna från kampen om frihet berättades på hop-on-hop-of bussarna som en del av historien då vi passerade platser för avrättningar och minnesmärken. Guidningen var beroende på chaufförerna, från band eller mera livfullt och kryddat med anekdoter och sång.

Men alltså tillbaka till dag 2. Jag tog bussen till tågstationen och frågade mej för i biljettluckan. En mycket vänlig man uppmanade mej att gå runt till andra sidan för att prata med Dave i informationen, tyvärr kunde han inte sälja mej en biljett till morgonturen följande dag. Dave kan berätta allt du behöver veta! Vad jag fick veta var att endast en del av biljetterna säljs på förhand, resten måste man köpa samma dag som tåget avgår. Han försäkrade mej att det skulle finnas plats på tåget jag tänkt resa med. Då så, då var det bara att gå ut och hoppa på följande buss. Utanför var det så mycket tiggare att jag bestämde mej för att gå bussen till mötes. Första bussen missade jag, befann mej än en gång på fel sida av vägen och tur var det för nästa buss hade en av dessa underbara Irländska chaufförer som älskar sitt land och sitt arbete. Han var så bra så jag nästan struntade i att hoppa av i Phoenixparken som ju varit mitt huvudmål för dagen. Hoppade ändå av på vägen ut från parken och strövade omkring i Europas (kanske hela världens?) största stadspark. 

Tee-house

När den lätta dimman började ta mera fast form, regn, grävde jag fram min regnponcho och vandrade vidare tills jag kom till ett förtjusande te-hus. Namnet till trots serverades det också riktigt gott kaffe och förutom alla söta bakverk kunde man också få lite matigare bröd med olika fyllningar. När jag ätit och druckit hade regnet upphört och jag vandrade vidare. När jag kom i närheten av busshållplatsen hörde jag en buss som närmade sig och bestämde mej för att jag ville hinna med mera av Dublin så jag hoppade på. Till min besvikelse inte alls lika spirituell chaufför som den föregående men han använde sig inte av bandet. När vi kom till ändstationen kunde man byta till nästa buss och det gjorde jag men avbröt resan hållplatsen före Christchurch och gick över bron för att se närmare på O'Connell street och monumenten längs den.

 Parnell Monument i norra ändan av
 O'Connell Street

I det här skedet började jag bli ganska mätt på intryck från dagen och vände kosan mot hotellet. Det var visserligen en god bit att gå men på vägen slank jag in i en bokhandel som, förutom att dom hade nyupplagor på alla klassiker också sålde nyutgåvor av både inhemska och utländska författare och ett enormt utbud på böcker om Irland, irländska traditioner och historia, tror att vad man än ville veta om Irland så fanns det böcker att välja mellan. Själv nöjde jag mej med ett litet häfte om Irlands historia. En bok som handlade mycket om det som guiderna berättat och sådant jag skulle få höra om på min nästa guidade tur. Så mycket orkade jag aldrig läsa under resan, det var jag för trött till på kvällarna.
Tillbaka på hotellet åt jag något som var hyfsat gott och förbättrades av ett glas vin i hotellets restaurang före jag duschade och kröp i säng. Läste kanske 4-5 sidor av Irlands historia innan jag somnade.

Alla som har varit utomlands har säkert stött
på dom mest förunderliga lösningar då det gäller kranar.
Av alla jag stötte på var den här den som det tog
längst tid för mej att klura ut hur den fungerade.