Nickelallergi än en gång

Nickelallergi i tarmsystemet? När jag för några år fick diagnosen hade jag aldrig hört talas om att man kunde reagera på nickel i maten också. Jag fick en lång lista på vad som kunde vara bra att undvika men blev också uppmanad att själv följa med och se hur jag reagerade. Nu har jag en längre tid haft problem med matsmältningskanalen och det eskalerade i slutet av januari med att jag blev riktigt sjuk även om jag inte då sammankopplade det med allergin. Nu har jag googlat igen och hittat lite mera information från
 © Vitaviva B.V. 2016 sida. För eget behov sparar jag den på min egen blogg eftersom jag märkt att resultatet på sökningar kan vara mycket varierande. Naturligtvis kan också andra läsa just den här delen men för mera information kan man gå in på Vitavivas egna sidor. 
Det kan också vara av intresse att veta att läkaren som då gav diagnosen sade att samtliga av mina besvär, reuma, psoriasis och nickelallergi på sätt och vis hänger samman och går att lindra (hindra?) med vad vi äter! Dessutom kan också andra sjukdomar såsom artros och fibromyalgi påverkas av nickelhalten i kroppen.

En intressant detalj är dock att min läkare uppmanade mej att undvika allt grönt från växtriket medan Vitaviva rekommenderar gröna grönsaker. Min mage reagerar negativt åtminstone på grön sallad och ärter, men det där kan ju vara individuellt.


"Några mycket belastade personer reagerar på nickel i maten. Har man många utbrott av nickeleksem kan det i perioder vara nödvändigt att minimera eller helt undvika nickelhaltiga födoämnen såsom:

Aprikoser, ananas, enbär, fikon, sviskon, bönor - bruna och vita, gröna ärter, linser, sojaprodukter, champinjoner och svampar, tomater, choklad, kakao, kaffe (En svensk undersökning har visat att billigt kaffe kan innehålla upp till 7 gånger mer nickel än dyrt kaffe), kanel, kummin, lakrits, marsipan, margarin, svart te, öl, grova spannmålsprodukter (skaldelen), bovete, brunt ris, havregryn, hirs, linfrö, solrosfrö, soja och alla nötter, musslor och räkor.

De värsta källorna till nickel är dock:

Cigaretter, härdade oljor, margariner och sojaprodukter. Om man minskar de allmänna stressbelastningarna, brukar reaktionen på nickelhaltig mat dock också med tiden minska eller helt försvinna.

Kostmässigt kan det rekommenderas att:

• Dricka rikligt med rent vatten - gärna 1½-2 liter dagligen.
• Äta mycket fiberrik och närande mat, som grönt, frukt och spannmålsprodukter som binder det som blir avsatt i tarmen.
• Dricka njur- och leverstimulerande örtteer som t ex gullriste.
• Äta mycket gröna grönsaker - gärna spenat, då B-vitaminomsättningen ofta är störd.
• Äta kallpressade växtoljor, fisk och frön, för att få behovet för essentiella fettsyror täckt.
• Äta mat som innehåller svavel, som binder tungmetaller t ex vitlök, lök, ägg och balgväxter.
• Äta tång (chlorella eller kelptabletter) som skyddar mot tungmetaller.
• Se till att få proteiner som stabiliserar blodsockret.
• Tag ett dagligt tillskott av mineralet mangan, som "puttar" ut nickel från kroppen.  

Det kan dessutom - i en period - vara en bra idé att undvika:

Mjölkprodukter, ost, socker, alkohol, kaffe, choklad, tobak, öl och läsk som generellt bara skapar ytterligare fysiska och psykiska problem samt hindrar avlägsnandet av tungmetaller.

Grönt te verkar avgiftande, allmänt stärkande och cancerförebyggande (det får inte vara billigare teer från Indien eller Kina, då dessa kan innehålla DDT).

Undvik att bli utsatt för giftiga mineraler och tungmetaller som:

• Aluminium, finns bl a i antiperspirant-deodorant, kastruller och konservburkar.
• Bly, finns bl a i avgaser, konservburkar, målfärg och trycksvärta.
• Kadmium, finns bl a i tobaksrök, konstgödsel och målfärg.
• Arsenik, koppar och kvicksilver.

Då skadeverkningarna av för höga koncentrationer av nickel och andra metaller kan medföra allvarliga brister av essentiella näringsämnen kan dessa brister avvärjas genom intag av antioxidanter, vitaminer och mineraler som t ex C-vitamin, E-vitamin, selen och Zink, som avvärjer skadeverkningarna från fria radikaler som bryter ner immunförsvaret och det allmänna hälsotillståndet."

Mångalen skribent

Mångalen, men i flera dygn, eller hur skall jag ta det återkommande fenomentet? Jag tycker om att skriva, ja nästan vad som helst men för det mesta kommer den stora inspirationen några dagar före fullmåne – en blick i kalendern säger mig att om två dygn är det fullmåne. På natten. Och det är ju på natten som inspirationen kommer. Men på natten skall man sova – eller arbeta, skrivandet är ännu i det här skedet endast ett nöje. Så för det mesta ligger jag där i sängen och tar emot texterna som kommer och försöker motstå impulsen att stiga upp och skriva. Jag kan ju skriva det senare, om jag kommer ihåg. Försökte med att ha ett block vid sängen och skriva upp punkter och det hjälpte en tid, tills jag märkte att jag hann inte skriva det eftersom flowen saknades och vardagslivet kräver sitt, det finns helt enkelt inte plats för flow. Visst längre texter blir man ju tvungen att avbryta lite nu och då men om det blir alltför länge mellan tillfällena så tappar jag liksom känslan. Har läst om författare som tar sitt arbete som ett arbete och sätter sig vid maskinen en viss tid varje dag och skriver x antal timmar, med lunch och kaffepauser emellan åt.

Wau.

Nå nu har jag ju aldrig haft den lyxen att jag ens haft möjlighet att sitta ostört och skriva på dagtid. Vet inte om jag skrivit på dagtid. Visst ja, ibland händer det att jag strittar upp ur sängen och sätter mej nästan genast vid maskinen och försöker fort få ner något innan jag måste börja med riktiga livet. Hinner jag få ner det mesta så kanske jag kan fortsätta på kvällen ifall riktiga livet inte har antingen sugit musten av mej eller fortsätter tills det är dags att gå och lägga sig. Dom här incidenterna händer vanligtvis då månen är i neda eller ny så något flow under natten är inte att vänta sig.

Sen finns det ju dom som nästan när och var som helst sätter sig ner och bara skriver. Har liksom en ON-knapp för flow. Jag har deltagit i några skrivkurser och där så lyckas kursledarna förmedla mer eller mindre flow, för skriver gör vi. Vi skriver till och med ganska bra, somliga riktigt bra texter ibland.

Just nu ser det ut som om det eventuellt skulle ordna sig med lite mera tid att sitta och skriva, bara låta texterna rinna ner i fingrarna. Men, det kan ju också hända att något annat ännu viktigare kommer i min väg och så får dom flesta texter fortsätta samlas i den mentala skrivbordlådan.

En häst bland katter och hundar

När jag var nygift i tjugoårs åldern gav min mamma mej en veckotidning och sa att jag skulle läsa det kinesiska horoskopet för mitt tecken stämde så bra in på mej. Jag tog hem tidningen, läste och protesterade. Hästen ansågs ha en massa goda egenskaper som var nog så smickrande men att den skulle ”byta ägare” många gånger under sin livstid vägrade jag acceptera. Detta tolkades nämnigen som så att det är sällan en hästs förhållanden håller en livstid och vanligtvis har hästen flera långvariga relationer men att hitta rätt ryttare (!) kunde vara utmanande. Jag hade i detta skedet varit gift högst ett par år, mamma till en liten flicka och var helt övertygad om att det var för resten av livet.

10 år senare var en svår skiljsmässa ett faktum. Svår därför att jag helt enkelt inte stod ut i den miljö som försökte kväva mej och min man kunde inte förstå det för han älskade mej fortfarande. Jag hade försökt få honom med bort men eftersom han inte ens ville lyssna på mej så bestämde jag mej för att jag åtminstone måste rädda mig själv. För att göra det lättare fantiserade jag i min förtvivlan ihop en story att jag hade en annan. Det gör nämnigen ont att se en annan lida och veta att man är orsak till det men jag var helt enkelt tvungen att göra mig fri för att kunna andas. Vad den vita lögnen hade för inverkan i längden hade jag då ingen aning om förrän för något år sedan.

Därefter började jag samla på hemlösa katter. Jag faller alltså för ögon. Stora blå kattungsögon eller gröna slipade som tillhör en otämjd hankatt. Till saken hör att jag under min andra graviditet utvecklade en allergi mot djur, främst kattor och hundar. Tyvärr, det kanske skulle ha varit bäst om jag kunnat ha en riktig katt... eller hund? Ett kortare förhållande och ett som räckte nästan 6 år. Sen hade jag fått nog av jam(s)andet och behövde sträcka på benen igen. Men det räckte inte länge förrän ett par stora gröna bedjande ögon hade mej fast. Ordentligt. Efter 10 inne i en orkan isåg jag sist och slutligen att det helt enkelt inte kunde fortsätta. Mina stackars barn hade nog fått sig några törnar medan deras mamma virvlade omkring inne i en orkan utav sockervadd.

Nå nu hade jag väl ändå lärt mej? Javisst! Jag var väl inte en kattmänniska när allt kom omkring! Så nej! Hela två gånger föll jag för.... just det, bruna hundögon! Att det bakom sådana vackra sammetsmjuka blickar kan gömma sig så mycket kantighet och till och med våld hade jag ju inte kunnat tänka mej. Hundar skall ju vara snälla och beskyddande! Det senare utav dessa två missöden hade kunnat sluta riktigt illa. Ja eller, för min mamma hade det kanske varit lättare eftersom hon under nästan hela resten utav sina 10 år i livet fick stå ut att allt emellanåt bli väckt mitt i natten en idiot som hade blivit dömd till ”besöksförbud”, som tyvärr inte gick att få utvidgat utan ny rättegång. Med vad det kunde ha haft för följder.

Ja och som man kanske förstår så hade ingen i detta mitt menageri medfört varken stabilitet eller trygghet i mitt liv. I längden var det endast mitt tålamod som fick en utmaning. Urusla ryttare alltså!

Efter att ha blivit ordentligt biten i mitt föregående förhållande tog jag tacksamt emot det skydd som följande lejon erbjöd mej. Jag hade sagt att jag aldrig skulle gifta mej igen men då vi sällskapat 6 år och efter att han friat 3 gånger svarade jag ja för 10 år sedan. Det är inte lätt att bo ihop med en lejonhane som beter sig som en sådan. Det ger också en hel del utmaningar....

                                      ....men en god ryttare tycks han vara.