När
jag var nygift i tjugoårs åldern gav min mamma mej en veckotidning och sa
att jag skulle läsa det kinesiska horoskopet för mitt tecken stämde
så bra in på mej. Jag tog hem tidningen, läste och protesterade.
Hästen ansågs ha en massa goda egenskaper som var nog så
smickrande men att den skulle ”byta ägare” många gånger under
sin livstid vägrade jag acceptera. Detta tolkades nämnigen som så
att det är sällan en hästs förhållanden håller en livstid och
vanligtvis har hästen flera långvariga relationer men att hitta
rätt ryttare (!) kunde vara utmanande. Jag hade i detta skedet varit
gift högst ett par år, mamma till en liten flicka och var helt
övertygad om att det var för resten av livet.
10
år senare var en svår skiljsmässa ett faktum. Svår därför att
jag helt enkelt inte stod ut i den miljö som försökte kväva mej
och min man kunde inte förstå det för han älskade mej
fortfarande. Jag hade försökt få honom med bort men eftersom han
inte ens ville lyssna på mej så bestämde jag mej för att jag
åtminstone måste rädda mig själv. För att göra det lättare fantiserade jag i min förtvivlan ihop en story att
jag hade en annan. Det gör nämnigen ont att se en annan lida och
veta att man är orsak till det men jag var helt enkelt tvungen att
göra mig fri för att kunna andas. Vad den vita lögnen hade för inverkan i längden hade jag då ingen aning om förrän för något år sedan.
Därefter
började jag samla på hemlösa katter. Jag faller alltså för ögon.
Stora blå kattungsögon eller gröna slipade som tillhör en otämjd
hankatt. Till saken hör att jag under min andra graviditet
utvecklade en allergi mot djur, främst kattor och hundar. Tyvärr,
det kanske skulle ha varit bäst om jag kunnat ha en riktig katt...
eller hund? Ett kortare förhållande och ett som räckte nästan 6
år. Sen hade jag fått nog av jam(s)andet och behövde sträcka på
benen igen. Men det räckte inte länge förrän ett par stora gröna
bedjande ögon hade mej fast. Ordentligt. Efter 10 inne i en orkan
isåg jag sist och slutligen att det helt enkelt inte kunde
fortsätta. Mina stackars barn hade nog fått sig några törnar
medan deras mamma virvlade omkring inne i en orkan utav sockervadd.
Nå
nu hade jag väl ändå lärt mej? Javisst! Jag var väl inte en
kattmänniska när allt kom omkring! Så nej! Hela två gånger föll
jag för.... just det, bruna hundögon! Att det bakom sådana vackra
sammetsmjuka blickar kan gömma sig så mycket kantighet och till och
med våld hade jag ju inte kunnat tänka mej. Hundar skall ju vara
snälla och beskyddande! Det senare utav dessa två missöden hade
kunnat sluta riktigt illa. Ja eller, för min mamma hade det kanske
varit lättare eftersom hon under nästan hela resten utav sina 10 år
i livet fick stå ut att allt emellanåt bli väckt mitt i natten en
idiot som hade blivit dömd till ”besöksförbud”, som tyvärr
inte gick att få utvidgat utan ny rättegång. Med vad det kunde ha
haft för följder.
Ja
och som man kanske förstår så hade ingen i detta mitt menageri medfört
varken stabilitet eller trygghet i mitt liv. I längden var det
endast mitt tålamod som fick en utmaning. Urusla ryttare alltså!
Efter
att ha blivit ordentligt biten i mitt föregående förhållande tog
jag tacksamt emot det skydd som följande lejon erbjöd mej. Jag hade
sagt att jag aldrig skulle gifta mej igen men då vi sällskapat 6 år
och efter att han friat 3 gånger svarade jag ja för 10 år sedan.
Det är inte lätt att bo ihop med en lejonhane som beter sig som en
sådan. Det ger också en hel del utmaningar....
....men en god ryttare tycks han vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar