Till väskans lov

"Väskan måste ha föregått alla andra viktiga mänskliga uppfinnigar. Väskan gjorde oss till människor. Den förutsätter också en mycket speciell samhällelig organisation."

Sedan jag var i 15-års åldern har jag alltid haft väska. Till att börja med räckte det med en vanlig väska och en sommar kass. Med åren växte behovet, olika storlekar svarta och ljusa dök upp i min garderob och i något skede behöve jag också en röd väska..... och en röd portfölj o.s.v.

Ett urval av mina väskor 

Män har svårt att förstå behovet av mera än en väska men det är ju så att för olika tillfällen, olika storleks väskor, svart är en behändig nödlösning när ingen annan färg passar in. Behovet av fack varierar också. För tillfället är det min färggranna ryggsäck kombinerat med en av dessa minimala väskor som är mina favoriter. I den lilla väskan förvarar jag det som måste med överallt och den går lätt in i någon utav de större.

Men nog om mina väskor, anledningen till det här blogginlägget är den lovsång till väskorna som jag stötte på i boken jag för tillfället läser. Lasse Berg har tillbringat ett antal år med att studera bushmännen i Afrika och berättar i sin bok om deras anmärkningsbara förnuftiga livsföring och livsfilosofi. Tänkte jag skulle citera hela kapiltet om väskorna:

Människan är kanske trots allt gjord för ett liv tillsammans och i lättja. (avslutar föregående kapittel, skribentens anm.)..                                                              *

Det är fråga om en utomordentligt effektiv livsföring eftersom den kräver lite arbete, men ändå skapar en trygghet för gruppen. Det som gjort den så framgångsrik är kombinationen av två innovationer, en teknisk och en social.

Det stora klippet, teknologiskt sett, i mänsklighetens historia var uppfinnandet av väskan. Dessa ränslar som kvinnorna i vår grupp nonchalant nu fyller med allsköns godsaker direkt ut öknens outtömliga skafferi är det som en gång skiljde ut människan från övriga djurarter.

Våra färdkamraters väskor består (liksom min kamerabag) av skinn. I deras fall är det, berättar de, skinn från gnun de föredrar. När det dragits av jaktbytet spånner man ut det på marken där det får soltorka. Därpå skrapas det noga och garvas med växtextrakt. Det gnuggas och gnids mellan händerna och färgas med barkpulver till en djupt gulröd färg. Resultatet blir som ett stort sämskskinn. Med en läderrem binds det i en säck runt midjan och där kan stora bördor av röttter, frukter, vatten i urblåsta strutsägg och inte minst barn bäras med lätthet. Tyngdpunkten kommer nära kropen och kan fördelas runt midjan. Tyngdpunkten kommer nära kroppen och kan fördelas runt midjan. Det är endast kvinnorna som bär på detta sätt. Männen, och ibland även kvinnorna, transporterar sina bördor hängande över axeln eller ryggen i kraftigare läderväskor, gjorda av skinn från dykaranrntilopen eller stenbocken. Så grundläggande är denna väska för buchmännens liv att hos t.ex !Kung-folket namnet på väskans knut är det samma som smeknamnet för kvinna.

Med dessa enkla ränslar kan mina förljeslagare på vår vandring i Kalahari släpa med sig hem till bandet väldiga bördor på i genomsnitt 7-115 kilo per kvinna, plus barn! Skulle de ha burit allt i händerna hade det inte blivit många nötter till dem därhemma.

Det är i själva verket väskan som är grunden för den mänskliga tillvaron. För det örsta ökar den mängden mat en person kan bära med sig till uppåt 10 gånger vad han eller hon själv kan sätta i sig under en dag. Det är dessutom endast med hjälp av en skinnväska, barkbehållare, nät etc. Som man överhuvudtget har någon möjlighet att i större omfattning transportera nötter, bär och andra småsaker, liksom (och det är viktigt) stenar för tillverkning av redskap. Till yttermera visso frigör en väska en eller båda händerna även om man kånkar på spädbarn, insamlande växter och/eller jaktbyte.

Med hjälp av sina väskor kan därför en liten grupp människor genoföra en klok arbetsfördelning. En del av gruppen kan samla växter åt hela gruppen. Några andra kan ge sig ut på jakt, vilket är ett mycket osäkert företag som dock kan ge utomordentliga vinster (en stor kuduantilop ger lika många kalorier som 50 dagars samlande). En annan grupp kan klara sig på en hemmabas utan att själv skaffa mat, men i stället sysselsättas med redskapstillverkning eller omhändertagande av gruppmedlemmar (spädbarn, gamla, skadade), vilka inte kan jaga eller samla.

Väskan är en förutsättning för hemmabas, arbetsfördelning, livsmedelssäkerhet för alla. Utan den blir också jakten omöjlig. Hur skall man utan bäranordning kunna släpa med sig och under jakten ha till hands stenar och pilar? Dessutom blir redskapstillverkningen mycket svår utan väskans hjälp. Lämpliga stenar för pilblad, skär- och krossverktyg är svåra att få tag på. Skall de bäras i händerna blir det inte mycket råmaterial att bearbeta, om man inte jobbar där råvarorna finns, och de måste ofta sökas i avlägsna berg långt borta från bra samlar- och jaktmarker.

Väskan måste ha föregått alla andra viktiga mänskliga uppfinnigar. Väskan gjorde oss till människor. Den förutsätter också en mycket speciell samhällelig organisation.

Jag rekommenderar på det varmaste, en kärleksfull beskrivning utav ett folk som lyckats behålla sin identitet och sin frihet in i våra tider. Boken är utgiven 1994 men finns att köpa åtminstone på nätet.
Boken behandlar också andra nomadfolk och deras situation i dagens läge (som alltså var på 1990-talet.)
Mycket handlar den också om hur rasismen uppstod och fick vetenskapliga "bevis" på att den vita rasen skulle vara överlägsen andra.
Mot slutet återger han kortfattat de filosofier som ligger till grund för politiers (statens) upprustning, påhejade av affärsvärlden.
 Tänkvärda tankar.