Där vattnen möts - Killarney

Rummet jag bodde i hade 6 väl tilltagna bäddar med draperi att dra för så man har sin egen vrå där man kan läsa, granska kartor eller vila, vill man sällskapa öppnar man draperiet och det betyder att man gärna växlar några ord om någon känner sig talträngd. Också nedre bäddarna har ganska högt till ”tak” vilket betyder att dom som har överbäddar får klättra ganska högt.

Jag sov gott men vaknade en gång då någon från överbäddarna kämpade med att komma upp i bädden. Någon gång mellan 5 och 6 på morgonen tog sömnen slut. Till rummet hörde ett eget väl tilltaget dusch- och wc- utrymme där jag gjorde ett kort yoga program och duschade. Det hade jag klarat av att göra utan att väcka någon men då jag skulle ta fram rena kläder från min förvaringsbox lyckades jag tappa hänglåset i golvet och dessutom knarrade gångjärnen till min box så småningom började dom andra också röra på sig. Åt min frukost ensam i den stora matsalen och drack pulverkaffe, något jag aldrig annars gör men det måste ha varit omgivningen som gjorde att jag tyckte det var gott.

Hjälm på huvudet men skulle också
behövt knäskydd. Eftersom min kropp
reagerar långsamt på skador så
dök blåmärket som cykeln gav mej
upp först 3 veckor efter hemkomst.

Sen var det bara att hyra cykel + hjälm och ge sig iväg. Killarney slott, Ross castle var första anhalten. Slottet som var byggt på 1500-talet var annorlunda än andra slott jag sett för det var en ”familjebostad” som också hade inhyst både tjänstefolk och soldater. Det visste jag inte när jag kom dit men den första guidade turen skulle starta ca en halv timme efter att jag kommit dit så jag bestämde mej för att gå den, priset var bara 5 euro. Det hade den mycket väl varit värd men den Irländska regeringen hade beslutat att onsdag skulle alla museer ha fritt inträde. Tackade guiden hjärtligt och sände en tacksam tanke till regeringen.

Miniatyren gav en trovärdig bild av
hur livet gott till och när man själv
gått i dom branta trapporna kunde man
inte låta bli att tänka på dom stackars
tjänarna som varit tvungna att bära
upp all mat till översta våningen där
familjen bodde.

Därifrån hade jag tänkt fortsätta och göra The Muckross tour, alltså cykla runt den mellersta sjön. Hur jag hade lyckats krångla till det då jag vek kartan vet jag inte men efter cirka 20 minuter såg jag att jag närmade mej slottet från ett annat håll. Eftersom slottet ligger på en udde så var det bara att gör helt om och trampa tillbaka förbi korsningen därifrån jag kommit och haka på en guidad cykeltur, lite så där i smyg på avstånd. När vi kom till en större väg svängde dom av tillbaka mot stan och efter en stunds fundering så följde jag efter - jag skulle äta lunch, som jag köpt föregående dag, på hostellet och ta mej en ny titt på kartan.

Som den väluppfostrade hund Rob
är tiggde han inte. Han bara höll
mej sällskap ifall det skulle bli
något över åt honom också.
Husse gav tillstånd att jag fick
ge skinnet från laxen. Tydligen hade
doften varit aptitretande för det
försvann på några sekunder.

Stärkt gav jag mej iväg på en tur som jag inte riktigt visste hur lång den var, varför det inte fanns angivet någonstans vet jag inte men hade hört att det var över 20 km lång. Klockan var bara halv tolv så jag hade god tid på men innan det skulle bli mörkt. Jag ville ju stanna på vägen, njuta, beundra och förundras.

Skogen kändes förtrollande
och vid den här stigen slog jag
mej ner på en sten
för att avnjuta mitt kaffe.

Intressant sten som formats
fått sitt spetsmönster under
istiden 

Där vattnen möts. Visst ser det för
otroligt ut. Frestelsen att kasta något
i vattnet för att se vad som skulle hända
var stor men jag kunde hålla mej.

Trots att jag druckit kaffe bara någon timme
tidigare kunde jag inte motstå att sätta mej
ner och njuta av en underbart god cheese-
cake och samtidigt njuta av den här
underbara utsikten.

Trots att jag tog tid på mej och stannade för att beundra den 
fantastiska naturen, sitta ner i skogen och dricka mitt kaffe hade turen inte tagit mera än drygt 4 timmar. När jag var uppe på rummet för att byta kläder hade en av dom andra flickorna, Irem Anan, en mediestuderande flicka från Schweiz också kommit tillbaka från sitt äventyr, hon hade gjort samma tur men andra vägen. Vårt småprat gled in på djupare ämnen. Vi pratade om hur religioner splittrar människor, hur viktigt det skulle vara att alla inser sitt ansvar för naturen och varandra. Trots åldersskillnaden kände vi att vi blev vänner och hon är en av de få av alla som jag träffade som jag nu har som vän på face-book. Jag hade tänkt avsluta dagen vid med meditation vid bäcken men när jag väl kom iväg hade det redan börjat skymma och jag lade märke till att det inte fanns någon belysning i parken. Helt naturligt, donatorn, den sista ägaren till slottet, har sagt att ingenting får ändras eller byggas så då kan man ju inte dra elektricitet dit heller.

Gick tillbaka till hostellet och åt resterna av det jag ätit till lunch. Gänget hade utökats med några glada amerikanska unga män som bad om ursäkt för sin president och kvällsmaten intogs i samma glada stämning som dagen innan. Några tänkte fira kvällen på någon pub men dom flesta av oss var trötta efter dagens ansträngningar så vi valde att dra oss tillbaka för att planera följande dag. För min del bestämde jag mej för att The Gap of Dunloe.

Killarney - äntligen

Efter en stadig frukost som skulle hålla mej någorlunda mätt hela dagen checkade jag ut från hotellet där personalen nog varit korrekt och vänlig men inte mera än dom hade betalt för. Visst hade det varit helt ok men efter Garden Lane Backpackers välkomnande stämningdär det mesta sköttes av tillfällig arbetskraft som själva var ute på resa var kännbar.

Startade i god tid även om jag var säker på vart jag skulle och var jag skulle stiga av. Visade sig att den här bussen inte alls tog sig över till andra sidan utan körde till ändstationen för paus. Naturligtvis befann sig ändstationen i en återvändsgränd så det var bara att traska tillbaka ca en halv kilometer och därifrån småningom orienterade jag mej till Heuston station. I något skede började jag känna en viss tidspress men det visade sig att efter att jag köpt min biljett tog det ännu 10 minuter innan tåget kom. Ingen panik här alltså. En vänlig medresenär hjälpte mej att hitta en icke förhandsreserverad plats och bänkade sig själv på platsen mitt emot. Tågen på Irland är gjorda för att man skall kunna resa bekvämt och man behöver verkligen inte trängas med främmande människor. Alla satt och gjorde sitt, läste, arbetade på sina datorer, åt eller tog sig en tupplur. Jag köpte en kopp kaffe och det enda saltiga som fanns i utbudet på tåget till Cork, på tåget från Cork till Killarney blev det ännu en kopp kaffe och en bulle.

Så, äntligen framme i Killarney, målet för min resa. När vi kommit ut från stationen skingrades resenärerna åt olika håll på 5 minuter. Själv stod jag som ett levande frågetecken framför en informationstavla tillsammans med en annan kvinna som frågade mej om råd, hon blev överlycklig då det visade sig att hennes boende hade skickat någon för att hämta henne. Efter det blev det tyst och folktomt runtomkring mej. Jag tydde mej än en gång till Google maps och började gå dit åt det håll pilen visade. När jag gått ett stycke ringde min 21/2 år gamla dotterdotter mej (med mammas hjälp) hon hade en massa frågor och undrade vad mommo gjorde på Irland, vad hon egentligen hade haft för ärende glömde hon tydligen bort. Snart började jag möta människor, det började nästa bli trångt på dom smala trottoarerna men alla hälsade vänligt och steg åt sidan. Kom underfund småningom underfund med att dom som höll till höger var nyanlända turister medan ortsbefolkningen höll till vänster. När jag gått närmare 3 kilometer började pilen bete sig konstigt och jag hade redan börjat tvivla på kartans riktighet för enligt den skulle jag vara framme men jag stod utanför en kyrka! Visserligen fanns det några andra byggnader på området men dom motsvarade inte den bild jag fått av Black Sheep hostell. Vände om och gick tillbaka, den här gången höll jag blicken riktad lite högre upp och kom rätt redan efter några hundra meter.

Bästa hostellet jag kan tänka mej

När man bor på hostell betyder det vanligtvis att man delar rum med en massa andra och jag tror att det också är vanligt med våningssängar. På förra hostellet hade jag haft överbädd och det var minst sagt besvärligt att ta sig ner från bädden. För säkerhets skull hade jag ordnat det så att jag inte behövde göra det mera än en gång men vis av skadan frågade jag om jag nu kunde få en nedre bädd. Jag hade tur för den flicka som dom hade reserverat rummets sista nedre bädd för hade inte kommit ännu och jag skulle stanna flera nätter så det gick lätt att ordna.
Efter en snabb genomgång av köksutrymmen och regler blev jag presenterad för gårdens husdjur, både höns, ankor och en hund därefter blev jag visad till rummet som jag skulle dela med fem andra och om det var något jag undrade över var det bara att komma till receptionen så skulle dom försöka hjälpa mej.

Väluppfostrade hönor kommer
och hälsar på nykomlingen
ankorna gömde sig långt
in i ett hörn

Också här hade man tillgång till kylskåp där man fick förvara sina egna varor försedda med namn och datum, dessutom fanns där några hyllor reserverade för sådant som man ville att alla skulle få ta av vid behov, också jag lämnade kvar lite ost och någon tomat när det var min tur att ge mej iväg. Hönorna och ankorna levererade ägg och dom hämtades in under morgonen men högst ett ägg per person. Trots den regeln lyckades jag aldrig få ett nyvärpt ägg, endera var jag för tidigt uppe eller så kom jag för sent. 

Bakgården på hostellet. 

Innan jag begav mej ut på stan för att få någon riktig mat i min tomma mage bytte jag om till lite lättare klädsel. När jag promenerade tillbaka mot dom två huvudstråkar som utgjorde centrum genomströmmades jag av en känsla att jag valt rätt semestermål. Jag kollade in olika matställen samtidigt som jag spanade in var man kunde handla mat att ta med till hostellet för kvällsmål och frukost, eventuellt morgondagens lunch. När jag sett mej mätt på skyltfönster och valt ut matställe gick jag in och beställde lite tvekande in traditionell Irländsk köttgryta. Tvekande eftersom den var så förmånlig endast 12:90€. Men jag hade inte behövt vara orolig, det var utav det bästa jag ätit på länge. Det möra köttet smalt i munnen och smakade gudomligt gott. Också grönsakerna var just lagom kokta. Jag åt upp nästan allt, trots att jag var proppmätt och lite oroade mej för hur jag skulle orka promenera i parken med så mycket mat i magen. När jag var tillbaka på hostellet var klockan redan ganska mycket och jag gick till receptionen för att fråga när det blir mörkt på deras breddgrader. Det visade sig att jag endast hade ca 2 timmar på mej i dagsljuset och därför fick det bli en promenad i lugnare takt och bara känna mej för, satt en stund på en bänk och bara njöt av, stillheten och bäckens prolande.

När jag kom tillbaka till hostellet hade en del av gänget slagit sig ihop och kockade tillsammans. Jag blev också medbjuden att delta men avböjde och frågade om det var ok att jag bara drack mitt kvällste tillsammans med dem. Det var en holländsk flicka om tydligen var den drivande kraften i den här sammankomsten, hon lyckades dra med så gott som alla och vi hade det riktigt mysigt när vi satt där och berättade vem vi var, varifrån vi kom och vad vi hade för planer.

Före jag lade mej att sova gick jag igenom vad jag fått höra om dom olika rutterna och bestämde mej för att jag skulle försöka hyra en cykel nästa dag. Jag tror att jag inte hann läsa ens två sidor i boken förrän den föll ner på näsa.

Dublin - dag 2

Eftersom jag somnat tidigt vaknade jag också tidigt, ca halv sju, enligt Irländsk tid, hemma var ju kockan redan halv nio.
Det var lugnt och tyst överallt i hostellet så jag hittade en lätt vrå där jag kunde göra en del av mitt yoga-program innan jag hoppade i duschen. Toaletten var i samma utrymme så det var förståerligt att vattnet rann endast en begränsad tid, det gick ju att få på det genast igen men det var en liten påminnelse om att också andra kanske ville använda utrymmet. När jag kom till köket för att äta min frukost bestående av en färdig smörgås och 1,5 dl juice lade personalen just sista handen vid den frukost som ingick i priset, 5 olika frukostflingor och 3 olika müsli, några olika sylter, mjölk och frukt. Kaffe var det tydligen meningen att man skulle koka själv men hur, förblev en gåta för mej. Jag har ju nog någon gång sett dessa konstiga kaffebryggare men aldrig sett hur man lyckas brygga kaffe i dem. På vägen ut försåg jag mej med en banan att ha till hands vid behov.

Jag bestämde mej för att jag packar min ryggsäck och intar en stadigare frukost på det förträffliga stället INSOMNIA/SPAR där jag druckit en kopp gott kaffe föregående dag. Jag lämnade in ryggsäcken i förvaringen, ifall jag skulle dröja länge. Utcheckningen var klockan 12 och incheckningen på hotellet först kl 14 och jag skulle ju behöva få telefonen laddad så att hitta en affär som där dom sålde adapters stod högt på min lista. Lättare sagt än gjort, alla affärer var fortfarande förbommade så man fick inte ens en aning om vad som säljs innanför. Så det blev en stooor kopp gott kaffe och en härlig semla som jag själv fått välja vad jag vill ha i. Jag hade ju ingen brådska så jag satt och tittade på folk som skyndade sig till sina arbeten. 

Den här trevliga gatan finns också mitt
i Dublin. Mitt i centrum bara ett kvarter från
mitt hostell

Funderade hur jag ska bygga upp min dag och kom till att det bästa i det här skedet var söka mej till hotellet för att se om jag där kunde få låna en adapter för att senare bege mej till Phoenixparken som jag sett under bussturen föregående dag och kände att jag ville tillbringa åtminstone någon timme i. Efter att ha avnjutit min andra frukost för dagen i lugn och ro bröt jag upp och började gå den nu kända vägen till hostellet men när jag gått ca 500 meter känner jag att något är fel. I nästa ögonblick blev jag kall, jag hade glömt ryggsäcken (den lilla för dagsutflykter) kvar på caffét. Vände på klacken och småsprang tillbaka, in genom dörren, såg att bordet där jag satt är tomt men ryggsäcken stod kvar i fönsternischen! Ni kan kanske tänka er min lättnad när spänningen formligen rinner av mej. Visserligen var det enda riktigt värdefulla i ryggsäcken mitt pass och en del av reskassan men allt var ändå viktigt för min resa. Lättad återvände jag till hostellet för att hämta min rinka och ta mej till hotellet.

Som tur var behövde jag aldrig få veta om det här
meddelandet till ev. upphittare av min ryggsäck hade fungerat

I min iver att inte åka förbi hoppade jag av en hållplats för tidigt men det gjorde ju inget för jag var ändå för tidigt ute. Hotellet hade varken förvaring för bagage eller adapter men jag fick ställa in rinkan i en salong medan jag gick för att köpa en. Receptionisten hade vänligt nog berättat hur jag skulle ta mej till ett större varuhus där dom säkert sålde sådana men på vägen dit gick jag förbi en liten butik som hade olika tillbehör till telefoner i skyltfönstret och ett namn som slutade på -service. Eftersom jag hellre stöder lokala företagare bestämde jag mej för att åtminstone gå in och fråga. Förutom att jag fick min adapter för 5 euro (har ingen aning om vad sådana kostar hemma) fick jag mycket vänlig service och lämnade bakom mej två glada företagare som gjort dagens första försäljning.
I Dublin kan man inte gå många kvarter utan att stöta på en kyrka. Christchurch och St. Patrics är väl de mest berömda och dom som främst visas upp för turister. På tillbakavägen passade jag på att ta lite fotografier av en kyrka som tydligen inte är så viktig men i skönhet med sin detaljrikedom åtminstone i mina ögon var värd lite uppmärksamhet. 

Visst är dom vackra med
otroliga dekorationer.

Den protestantiska kyrkan var nog
ganska oansenlig i jämförelse

Snett emot fanns också en liten enkel men vacker byggnad. Jag frågade av en gubbe som satt ”vakt” utanför sitt hus nästan granne, han var inte vidare talför och ryckte på axlarna men jag fick svar av en kvinna som råkade stå i närheten. Hon berättade att det var en protestantisk kyrka som varit stängd i tiotals år.
När jag var tillbaka på hotellet hade jag fortfarande två timmar att slå ihjäl. Ville ju inte lämna min telefon i ett allmänt utrymme och den hade ju visat sig vara ett mycket bra hjälpmedel då man tar sig runt i en stad med knapphändiga kartor. Jag gick ner i den lilla restaurangen som fungerade i samband med hotellet men ändå var ett skilt företag. Beställde en lätt lunch och en kopp kaffe och kopplade in telefonen i en kontakt. Inget hände. Servitrisen var fullt upptagen med en födelsedagsfest-frukost så jag fick vara glad att jag en fått något att äta för sedan försvann hon. Medan jag väntade på att hon skulle dyka upp igen satt jag, än en gång, och försökte köpa tågbiljett på nätet men tyvärr var alla turer jag velat åka med fortfarande fullbokade. När jag såg servitrien nästa gång hade jag ätit och druckit för länge sedan och begärde att få betala för att gå upp i salongen och se om det fanns något el-uttag som jag kunde få använda. 

Den här vackra takkronan
ledde mina tankar till familjen
som antagligen någon gång
bott i det som nu var hotell

Så satte jag mej tillrätta i salongen och kom att tänka på serien ”Upstairs, downstairs”. Jag satt i familjens salong där en stor öppen spis dominerade rummet. Runt om i salongen fanns några sittgrupper och en stor öronlappfotölj som jag satt bekvämt i. Väldiga skjutdörrar var öppna mot en, som jag föreställde mej, mottagnings salong där man tagit emot gäster. När jag väl fick mitt rum kunde jag konstatera att jag nog hade fått ett av dom mera personliga tjänarinnornas rum eftersom det var inträngt i en lite avsides vrå men ändå nära till hands för herrskapet.

Det var ju inte för att se hotellrum som jag kommit till Irland så jag slängde in min rinka och gav mej äntligen iväg för att se mera av staden. Vet inte om ni reflekterat över att det tagit mej ganska lång tid att komma med den här delen av min berättelse? Själv har jag undrat vad som tagit emot och kommit till att jag har haft svårt för att bestämma mej för om jag ska berätta om mina intryck, eller bara strunta i det? För trots att Dublin är en gammal vacker stad blev jag lite beklämd av alla ruiner av gamla hus, hur ostädat det var, tomma öl- och starkspritfalskor överallt. Det märks att dom inte har pant på tombuteljer och det är verkligen synd för det kanske kunde minska på mängden tiggare? Tiggare som av utseendet av döma är avkommor av urbefolkningen, den som blivit förtryckt i århundraden och så sent som år 1949 lyckades göra sig fria från engelsmännen som helt sonika gjort sig till herremän över ön. Några av de otaliga tragiska historierna från kampen om frihet berättades på hop-on-hop-of bussarna som en del av historien då vi passerade platser för avrättningar och minnesmärken. Guidningen var beroende på chaufförerna, från band eller mera livfullt och kryddat med anekdoter och sång.

Men alltså tillbaka till dag 2. Jag tog bussen till tågstationen och frågade mej för i biljettluckan. En mycket vänlig man uppmanade mej att gå runt till andra sidan för att prata med Dave i informationen, tyvärr kunde han inte sälja mej en biljett till morgonturen följande dag. Dave kan berätta allt du behöver veta! Vad jag fick veta var att endast en del av biljetterna säljs på förhand, resten måste man köpa samma dag som tåget avgår. Han försäkrade mej att det skulle finnas plats på tåget jag tänkt resa med. Då så, då var det bara att gå ut och hoppa på följande buss. Utanför var det så mycket tiggare att jag bestämde mej för att gå bussen till mötes. Första bussen missade jag, befann mej än en gång på fel sida av vägen och tur var det för nästa buss hade en av dessa underbara Irländska chaufförer som älskar sitt land och sitt arbete. Han var så bra så jag nästan struntade i att hoppa av i Phoenixparken som ju varit mitt huvudmål för dagen. Hoppade ändå av på vägen ut från parken och strövade omkring i Europas (kanske hela världens?) största stadspark. 

Tee-house

När den lätta dimman började ta mera fast form, regn, grävde jag fram min regnponcho och vandrade vidare tills jag kom till ett förtjusande te-hus. Namnet till trots serverades det också riktigt gott kaffe och förutom alla söta bakverk kunde man också få lite matigare bröd med olika fyllningar. När jag ätit och druckit hade regnet upphört och jag vandrade vidare. När jag kom i närheten av busshållplatsen hörde jag en buss som närmade sig och bestämde mej för att jag ville hinna med mera av Dublin så jag hoppade på. Till min besvikelse inte alls lika spirituell chaufför som den föregående men han använde sig inte av bandet. När vi kom till ändstationen kunde man byta till nästa buss och det gjorde jag men avbröt resan hållplatsen före Christchurch och gick över bron för att se närmare på O'Connell street och monumenten längs den.

 Parnell Monument i norra ändan av
 O'Connell Street

I det här skedet började jag bli ganska mätt på intryck från dagen och vände kosan mot hotellet. Det var visserligen en god bit att gå men på vägen slank jag in i en bokhandel som, förutom att dom hade nyupplagor på alla klassiker också sålde nyutgåvor av både inhemska och utländska författare och ett enormt utbud på böcker om Irland, irländska traditioner och historia, tror att vad man än ville veta om Irland så fanns det böcker att välja mellan. Själv nöjde jag mej med ett litet häfte om Irlands historia. En bok som handlade mycket om det som guiderna berättat och sådant jag skulle få höra om på min nästa guidade tur. Så mycket orkade jag aldrig läsa under resan, det var jag för trött till på kvällarna.
Tillbaka på hotellet åt jag något som var hyfsat gott och förbättrades av ett glas vin i hotellets restaurang före jag duschade och kröp i säng. Läste kanske 4-5 sidor av Irlands historia innan jag somnade.

Alla som har varit utomlands har säkert stött
på dom mest förunderliga lösningar då det gäller kranar.
Av alla jag stötte på var den här den som det tog
längst tid för mej att klura ut hur den fungerade.

Dublin, dag 1

I Dublin kör bilarna på fel sida men till all lycka uppmanas man vid nästan alla övergångar att titta till höger. Det känns också som om man gjort kartorna för att förvirra fienden.

När jag väl inhandlat min bussbiljett ger jag mej iväg för att leta reda på en grön buss. Vid hållplatsen står två bussar 747 och 757. Ingen chaufför i någondera men tre män står en bit ifrån men ingen av dem ser ut som busschaufförer. Medan jag står där som åsnan mellan två hötappar frågar en av männen vart jag ska och kanske han kan hjälpa mej. Jag berättar namnet på hostellet svalnar herrarnas (taxichaufförer) intresse betydligt. Garden Lane backpackers hostell låter tydligen lite väl simpelt i deras öron och alla tre skakar beklagande på huvudet. En av dem rycker sedan upp sig och går iväg för att fråga sig för av några andra chaufförer längre bort. Under tiden plockar jag fram telefonen och får fram beskrivningen till hostellet med karta och då ropar de tillbaks mannens som gått sin väg och säger att jag ska ta buss 747 och stiga av vid Christ Church Catedral. 

Jag stiger på och stämplar in mej samtidigt som chauffören och en massa andra passagerare börjar kliva på och så bär det iväg. Vägen in till Dublin är lika trist som dom flesta storstäder men blir intressantare då vi kommer in i staden. Monitoren är svart och jag försöker höra vad en röst från ett band säger, inte det lättaste i sorlet runtom. När jag hoppat av ser jag ingen kyrka men det visar sig att hållplatsen nog var rätt, den var bara några hundra meter fram. Men nu gällde det att hitta vidare till fots. Kartan med beskrivningen var ganska knapphändig så, efter att ha vimsat av och an några gånger stegade jag in i något som såg ut som en kiosk och frågade om han sålde kartor. Nepp, det gjorde han inte, ingen använder papperskartor nuförtiden upplyste han mej. Jaha, so what next. Om jag skulle prova med Google-maps? Google hittade mej och stället jag skulle till men före det skulle jag ta mej över en besvärlig korsning. I Irland säger dom ”left is right an right is wrong” och det är ganska förvirrande för en som inte upplevt det sedan Sverige gick över till högertrafik. Dessutom så verkade inte trafikljusen fungera men till sist gjorde jag som alla andra, gick mot rött. Precis när jag kommit över slog det om till grönt. Så skulle det bara vara att låta google leda mej rätt, trodde jag. Ganska snart konstaterade jag att man på Google, och på kartor som jag senare såg, helt enkelt inte märkte in alla små gator eller gränder så om man räknade att man skulle gå tre korsningar framåt var man inte alls där man tänkt sig. 

Det här blev mitt landmärke
Här tar man till höger och går två tvärgator, sedan till höger och höger igen.
Eller höger, höger, vänster, vänster men då måste man gå i den trista gränden.

Långt om länge är jag nästan framme och vänder in på en gränd som består av murar dekorerade med ett virrvarr av gaffiti på vardera sida och muren där man ska svänga till höger för att komma till hostellet ser ut att vara brandmärkt – av en brinnande bil? Jag hade ju varit lite tveksam till att bo på hostell i en storstad och därför beställt hotellrum till natten i Dublin (missödet med bokningen i första inlägget om resan, klicka här) Tveksamt går jag vidare och då jag kommer fram till hostellet ser omgivningen betydligt trevligare ut trots att det bara var några hundra merter från det hotfulla. Hostellet visar sig vara just så ljust och trevligt som reklamen gjort gällande. Trångt rum och jag hade överbädd men jag lät mej inte det slå ner glädjen av att vara framme. Gick och bekantade mej med dom allmänna utrymmena och allt såg ljust och trevligt ut och alla som jag mötte hälsade glatt. 

Småmysigt med vänlig service.

Då var det bara att försöka hitta någonstans där jag kunde handla mat. Flickan i respan gav mej två alternativ och en mycket knapphändig karta och med den i handen traskade jag iväg, målet låg bara ca 500 m från hostellet (dom har långa metrar i Irland). Efter ca 20 minuter antog jag att jag missat den butik jag hade avsett men det gjorde ingenting. Fanns så mycket fina byggnader och att beundra så jag tänkte att nog hittar jag den småningom. Slank in på ett litet ställe där jag beställde ett hamburger meal och ett glas vin. Njöt av trevlig service, god mat och musik på en ljudnivå som var riktigt behaglig när man åt.

Det var inte bara arkitekturen som var intressant
Sådana här konstverk fanns infällda i trottoaren men dom flesta
stegade bara på dem utan att ägna dem en blick

I något skede hoppade jag på en av de där gröna hop on hop off och gjorde "hela Dublin" sittande i bussen och lyssnade på guidningen som kom från ett band. Bytte jag buss och kom på så vis över till rätt sida av Liffery, floden som delar Dublin i två delar. Hoppade av när jag började känna på mej att vi närmade oss "mina kvarter. Jag fortsatte vandringen och småningom började omgivningen se bekant ut och se, där var den ju, butiken, bara det att den mera såg ut som ett café när man kom från andra hållet. Det hade börjat bli ganska sent så jag passade på att äta kvällsmål innan jag inhandlade något att äta på morgonen. Frukost ingick i priset men eftersom den bestod av sådant som jag helst inte äter, flingor, sylter och annat som innehåller socker som jag försöker undvika. När jag tänkte ta lite fotografier av boendet upptäckte jag att batterinivån var ganska låg och tänkte att jag måste ladda det först men se, även om jag i något skede hade nuddat vid tanken hade jag glömt att kolla hurdan el dom har på Irland, dumt av mej, vad skulle jag nu göra? Medan jag funderade om en vänlig flicka och gav mej en adapter som det tyvärr visade sig att inte passade mej. Jag gick då till receptionen och frågade om dom råkade ha någon att låna/hyra/sälja? Nej tyvärr så hittade hon inte deras, antagligen var det någon som lånat den. Panik? Nästan men när jag kom till rummet hade ena rumskamraten i nedre bädden vaknat och hon hade just en sådan adapter som jag behövde. Frågade om jag kunde få låna den och det gick bra. Hon skulle emellertid stiga upp klockan sex och resa vidare så om jag kunde returnera den innan jag somnade? Visst, lyckades hålla mej vaken tills jag hade 56% laddat, sedan lämnade jag den tillbaka, tackade för lånet och önskade en trevlig resa. Somnade till ljudet av att hon packade.

Kvällsmålet blev verkligen gott då man fick välja själv
vad man ville ha i sin semla

Början på Irlandsresan

Det har varit ganska jäktigt sedan jag kom hem, både arbete och fritid men nu har jag äntligen kommit igång med att skriva om Irlandsresan.
Här berättar jag om början men fortsättning följer så fort jag hinner.

Det är inte tänkt att man ska kunna ta sig med allmänna kommunikationsmedel från Hangö till varken morgonflyg eller färjor om man vill använda allmänna kommunikationsmedel. Man har alltså tre alternativ (om man har egen bil).

1. Ta bilen och lämna den på långtidsparkering.
2. Be någon skjutsa en till flyg- eller båtterminal, med tidig väckning förstås. (Ekologiskt helt förkastligt)
3. Övernatta på hotell/hostell och på det viset unna sig själv en lite längre nattsömn.

4. 

   När jag sitter på tåget på väg mot
   äventyret upptäcker jag att vi har
   en björk med rak topp i hemstaden

   Jag valde alternativ 3. Har inte hört någon som anlitat hostell i Finland så jag var lite skeptisk och gjorde av med några tior extra på ett hotell som inte låg helt invid rutten till flygfältet. I Helsingfors hade man ändrat på spårvagnsrutterna från början av september och tyvärr hade vägbeskrivningen till hotellet inte hunnit med ännu den 2 september vilket gjorde att jag hoppade på fel spårvagn och promenerade extra 2-3 kilometer med 15 kg bagage på ryggen innan jag kom rätt. Bra övning inför kommande prövningar, tänkte jag.

Före kvällsmålet gick jag en promenad åt rätt håll för att bekanta mej med omgivningen och för att se var busshållplatsen som jag skulle till tidigt nästa morgon befann sig. Tur var det för trots att det var ljust ännu gick jag förbi den. När jag gått närmare 2 kilometer vände jag om och då såg jag den tack vare att där stod en person med kappsäck och väntade.
Efter kvällspromenaden åt jag den värsta varma skinksmörgås i mitt liv men sköljde ner den med ett glas vin och tröstade mej med en irish-coffee.

Det råkade sig inte bättre än att hotellet
hade direkt ingång till den här irländska
puben  Här inmundigade jag den värsta
varma smörgåsen någonsin.

Det blev tidig väckning men eftersom det ingick frukost i priset för hotellet fick jag hämta en brun påse som innehöll en frukost som syns på bilden.

En halv kopp kaffe, några fruktbitar, 1,5 dl juice
och två trekantssmörgåsar.

En halv kopp kaffe brukar räcker inte för att väcka mej så jag bad om en take-away vilket visade sig ganska onödigt. Jag är inte van att dricka kokhett kaffe medan jag går och dessutom med packning på ryggen. Det gjorde att jag ganska fort började se mej om efter en soptunna för att befria mej från den brännheta drycken.Vi var ganska många på väg till flygstationen och en viss nervositet kändes i luften då bussen lät vänta på sig. 

Med lite vänlig handledning gick incheckningen ganska smidigt trots att det är ca 10 år sedan jag senast flög. Så smidigt att jag unnade mej en ordentlig frukost med en stooor kopp kaffe och det resulterade i att jag fick småspringa för att inte missa bussen vid gaten. 

Ovan molnen är himmel alltid blå.
Mäktig känsla.

Att flyga har inte i något skede varit ett färdsätt som jag uppskattat. Faktum är att jag brukar lida av både höjdskräck och öron som går så i lås att det smärtar. Antagligen är det yogan och meditationen som gjort att jag nu inte kände av någondera. Uppfärden var spännande att följa och sedan gjorde jag som min bänkgranne - en ung flicka som skulle hälsa på i familjen där hon varit utbyteselev - sov någon timme. Under landningen från 11000 meter det som tidigare varit min skräck, småpratade vi om så intressanta saker som livets mening och var båda lika förvånade då vi tog mark.

Det första jag gjorde då jag kom till Irland? Letade rätt på en toalett eftersom jag under vandringen mot terminalen kände att blåsan höll på att spricka. Efter det ställde jag mej vid bandet som var nästan tomt så det gick fort att hitta ryggsäcken. Sen var det dags att köpa min hop-on-hop-off bussbiljett som jag bestämt tidigare att jag skulle ta för tre hela dagar + ett dygns för tillbakaresan. Det är något jag varmt rekommenderar.

Den man agar älskar man

Den man agar älskar man – INTE! Att bruka fysiskt eller psykiskt våld är ALDIRG en kärleksförklaring.
Tyvärr förekommer det mycket mera våld inom hemmets fyra väggar än vad vi kanske kan tänka oss därför att dom flesta tiger om saken för att dom skäms, för att inte utsätta sig för mera våld, för att dom inte kan sätta ord på det som sker eller kanske främst, vet vart dom ska vända sig för att få hjälp. Varken den som utövar våld eller offret mår bra i ett förhållande där någon form av våld förekommer.

Ju förr man sätter stopp för det, desto större chans att rädda förhållandet, om det är det man vill, eller ta sig ur ett destruktivt förhållande. Våldet börjar inte med en gång utan ökar vanligtvis gradvis, det blir inte bättre av att flytta ihop, skaffa barn eller gifta sig. Tvärtom.

Det är inte bara män som misshandlar även om kvinnliga misshandlare oftast använder sig av andra metoder än slag, som är det man först kommer att tänka på då man pratar om våld. Många förknippar också familjevåld med heteroförhållanden men det är lika vanligt förekommande inom homo och lesbiska förhållanden. Vanligtvis börjar det med psykiskt våld.

Det psykiska våldet kan till exempel innebära att partnern

• säger och gör kränkande saker
• anklagar dig för saker du inte gjort
• är oförutsägbar, det som var rätt i går är fel idag, vad du än gör är det fel
• kontrollerar och har åsikter om vad du skriver på sociala medier eller i sms
• kontrollerar dig och gör det svårt för dig att hålla kontakten med vänner och familj
• hotar att skada dig eller någon som du älskar, en person eller ett djur
• gör det svårt för dig i din vardag, till exempel gömmer saker som du behöver
• slår sönder möbler eller saker som du tycker om
• vänder saker du har berättat emot dig
• gör sig rolig på din bekostnad, förlöjligar och hånar dig
• kontrollerar hemmets ekonomi

Därefter inträder kanske det fysiska våldet.

Fysiskt våld kan ske på många sätt. Det kan exempelvis vara att partnern

• nyper, klöser, skakar eller håller fast dig
• släpar eller knuffar dig
• kastar något på dig
• tar stryptag på dig
• slår eller sparkar dig
• bankar ditt huvud mot något
• inte låter dig få sova

Livstestamente

Egentligen skulle jag skriva och berätta om min resa men..... I många har jag tänkt göra ett vårdtestamente men det blir liksom aldrig riktigt av, man hinner ju sen.

Det knepiga med sådana här testamenten är ju att människan ändras genom åren. Är jag säker på att jag vill detsamma om, låt oss säga, 20 år? För min del är jag nog rätt så säker. Om det inte finns möjlighet till ett liv där jag kan röra mej fritt och kan uppfatta min omgivning tycker jag att naturen ska få ha sin gång, det kan ju hända att det är den sista klara tanken jag har. Dessutom har jag ju redan funderat på att göra upp det här testamentet i över 20 år. Att hålla en kropp vid liv kanske (?) tröstar de anhöriga men i längden blir det nog en börda för dem också.

 På grund av händelser i min hemstad har jag nu tagit mej själv i kragen och med största delen av texten lånad från ett exempel på Institutet för hälsa och välfärds sida, där jag också lärde mej att det heter livstestamente, blev det så här:

LIVSTESTAMENTE
Härmed förordnar jag Monica Elisabeth Ferm 1x.0x.195x
att om jag till följd av en allvarlig sjukdom eller olycka inte kan besluta om min egen vård, till
exempel på grund av medvetslöshet eller ålderdomssvaghet, får vid min vård inte användas
vårdformer som på ett konstgjort sätt upprätthåller livsfunktionerna/om det inte
finns klara skäl att anta att mitt tillstånd förbättras/. Ovan nämnda metoder kan
dock användas tillfälligt för att avhjälpa eller lindra svåra symtom.
Intensivvård får ges endast om det rimligen kan antas att den leder till ett bättre resultat än
enbart kortvarig förlängning av livet.
Om den vård som hoppfullt har inletts visar sig vara resultatlös, måste man omedelbart avstå från
den.

Om jag i ett tillstånd där jag inte längre kan förväntas leva ett fullgott liv vid något tillfälle självmant slutar äta och dricka önskar jag att man inte med våld skall tvinga mej att inta någon som helst föda eller annat som är ägnat att uppehålla liv, förutom eventuellt smärtstillande i fall av svåra smärtor.

Hangö    /    201

Underskrift (namn, yrke och hemort)

Vi särskilt anmodade och på en gång närvarande vittnen intygar att
Monica Elisabeth Ferm
som vi känner väl, egenhändigt har undertecknat ovanstående livstestamente och förklarat att
det är hans/hennes fasta vilja. Han/hon har upprättat detta livstestamente vid sunt och fullt
förstånd, av egen fri vilja och fullkomligt medveten om dess innebörd.

Hangö    /    201
Två ojäviga vittnen

Underskrift Underskrift

Yrke Yrke

Hemort Hemort

Namnförtydligande Namnförtydligande

Nu är det snart dags igen

För snart ett år sedan gjorde jag min första semesterresa på tio år. Då skrev jag många blogginlägg om hur planerna framskred och berättade förståss lite om själva resan också. Nu är det dags för följande semesterresa.
Planerna började ta form redan i början på året. Jag fick en otrolig lust att äntligen resa till Irland, också det något som stått högt på min "vad jag skulle vilja uppleva"-lista. Varför? Vet inte riktigt när tanken slagit rot men kan ha någonting med att jag tycker om Irländsk musik och lockas av en natur som skiljer sig så markant från det jag är van vid.

Hur som haver, i februari satt jag och kollade in lite om resor och platser och snubblade nästa över ett så fantastiskt erbjudande att jag slog till direkt. Helsingfors - Dublin tur och retur, endast 3 timmar per riktning och under 200 euro! För bra för att vara sant! Det tyckte jag då och jag känner mej ännu inte riktigt säker på att det stämmer. Men jag har läst bekräftelsen säkert tio gånger och allt ser helt ok ut så då måste det väl vara sant?

Längs våren har jag så bekantat mej mera med vad som kunde vara det perfekta stället att åka till. Stannade för Killarney och tänkte tillbringa en vecka där. Bokade hostel via Bookers då man kan ändra sig utan extra kostnader och det har visat sig vara ett bra val.

I något skede bestämde jag mej för att jag ska tillbringa en natt i Dublin både på dit- och tillbakavägen men lyckades krångla till det så att jag bokade hotellrum först mellan 4:e och 5:e september trots att jag anländer dit den 3:e. Den här bokningen hade jag gjort via ebookers (såsom också flyget) och när jag upptäckte misstaget, för ca en vecka sedan, var det för sent. Hotellet var betalt och gick inte att annullera. Sååå vad gör man då? Hoppar jämfota och sliter sitt hår? Näe, konstaterar att det är en fördel med att resa ensam, att inte ha någon reskamrat heller som gör det och ändrar lite på planerna. Hittade ett, som det verkar, hyfsat hostel via Bookers för natten mellan 3:e och 4:e och tillbringar alltså två nätter i huvudstaden innan jag beger mej till Killarney. Det boende gick ju att ändra på.

Försöker hitta på vad jag ska göra så länge i Dublin för tidigare när jag kollade in staden verkade det som om pubar och öl var deras viktigaste turistattraktioner. En bra sak har jag åtminstone hitta, Hop on - hop off bussar är något som många rekommenderar så det får väl bli det första jag gör då jag checkat in, eller kanske jag prövar ta mej till hotestellet på det viset?

Ett spänningsmoment finns kvar. Jag tycker ju om att överraska mej själv och den här gången är det sista natten i Irland som står för det momentet. Ingen bokning, ingen plan, helt öppen.

Den utgiften som hittills känns som onödigt stor är att jag blir tvungen att ta in på hotell i Helsingfors för att hinna med flyget. En natt kostar nästan lika mycket som flygresan tur och retur, men å andra sidan, den är ju oförskämt förmånlig.

Kunskapen finns där någonstans

Jag har ett nytt arbete som jag stortrivs med. Men i veckan fick jag erfara att det finns någon nackdel. Egentligen är det inte så farligt bara man kommer ihåg att akta och skydda sig. 
Då vinden ligger på från ett visst håll drar det ibland och om man då inte ser till att skydda nacken så kan det gå så som jag fick erfara, stel nacke.

Varför jag berättar om det här i ett blogginlägg? Därför att jag tycker det är så fantastiskt hur man mitt i allt kan veta sådant som man inte vetat att man vet.

När jag yogade i dag på morgonen var det vissa rörelser som jag inte kunde göra på grund av min stela nacke. Jag avslutade som vanligt med meditation och mitt i allt fanns tanken i mitt huvud - Riv ingefära, blanda med kokosolja och massera lätt.
Genast jag var klar rev jag en halv till en centimeter ingfära och blandade i en knapp tesked kokosolja. Masserade en liten stund och torkade sedan bort allt då oljan som rann kändes jobbig och kletade ner kläderna. Gjorde iordning min frukost, satte mej för att äta och då kände jag det - stelheten var borta. Var tvungen att testa, vrida huvudet lite hit och dit men kunde bara konstatera att det hade hjälpt.
Nu på kvällen kom jag ihåg att jag haft stel nacke på morgonen och var tvungen att göra rörelsen som jag inte kunnat göra på morgonen, bara för att testa att stelheten verkligen är borta.

Så, fritt fram för var och en att testa receptet. 

Kvinnors väg mot jämställdhet

Många förstår inte varför den feministstiska rörelsen uppstod vilket är olyckligt då vi nu ska försöka arbeta tillsammans för att uppnå ett samhälle där jämlikhet är en självklart. Rötterna till den feministiska rörelsen kan skönjas redan på 1700-talet och ända fram till 1900-talet pratade man om kvinnorörelsen. Genom att bekanta sig med Sveriges lagstiftning kan man få en uppfattning om hur illa ställd kvinnorna egentligen hade det.

Eftersom hela skrivelsen kommit till som svar på ett inlägg i en face-bookgrupp med rötterna i Sverige gäller inlägget främst den svenska kvinnans frigörelse men jag kan inte låta bli att sticka in lite vad som hände i Finland också. Här tänkte jag ta upp punkter som jag ser som särdeles viktiga men för den som är intresserad finns det källor både på nätet och i biblotek. Bland annat kan skriften ”KVINNORUM – historia från vikingatid till nutid” vara intressant.

Börjar med ett intressant fenomen – nämnligen hade kvinnorna samma rösträtt under 1718 – 1772, tiden som benämns frihetstiden men av andra orsaker.

1798

Gift kvinna blir myndig inom sin näring (den som hon var tillåten att idka främst torghandel). Fortfarande var mannen i övrigt hennes förmyndare.

1846

Får änkor, frånskilda och ogifta kvinnor utvidgad rätt att idka näringsverksamhet inom hantverk och viss handel.

1853

Kvinnor får tillträde till folkskoleläraryrket men ända fram till 1859 gällde det endast i avlägsna bygder! Musikaliska akademien öppnade sina dörrar för kvinnor.

1859
Ogifta kvinnor över 25 år kan efter anmälan hos domstol bli myndig (om hon sedan gifte sig blev hon åter omyndig).

1862 Kvinnor får rösta men är inte valbara i kommunalval.

1863 kan så ogift kvinna bli myndig vid 25 men kan avsäga sig myndigheten om hon så önskar(!).

1864

Kvinnorna fick äntligen samma rätt att idka näring som männen. Det här var ett lyckoår för kvinnorna då även den lagstadagade rätten att aga sin hustru föll bort. Varför den rätten hade hängt med så här länge då husagan togs bort redan 1858 kan man ju undra.

1870 fick kvinnorna rätt att ta studentexamen som privatister och ännu viktigare, också rätt att studera medicin och att praktisera som läkare.

1872

Får den vanliga kvinna rätt att bestämma vem hon vill gifta sig med. Adliga damer fick vänta ännu 12 år för att få samma rätt.

1873

Får kvinnor rätt att ta akademisk examen förutom i teologi och juridik

1874
Gifta kvinnor kunde genom äktenskapsförord få rätt att bestämma över sin egendom och hon kunde också bestämma över sin egen inkomst.

1884 Ogifta kvinnor blir myndiga vi 21 år.
Första kvinnorörelsen grundades i Finland.

1892
Under internationella kvinnokonferensen i Paris tar man i bruk skällsordet feminist som benämning för rörelsen. Samma år bildas Stockholms Allmänna Kvinnoförbund.

1901 får kvinnor rätt till 4 veckors ledighet efter att ha fött barn.

1906 får kvinnorna i Finland rösträtt.

1919
Mannens rätt att upplösa äktenskapet inom 6 månader om det visar sig att bruden inte varit oskuld avskaffas.
Kvinnorna får rösträtt och blir valbara till kommuner och landsting.

1921
Äntligen får kvinnorna allmän rösträtt och blir också valbara till riksdagen. Ny giftemålsbalk ger likställdhet inom äktenskapet och också gift kvinna blir myndig vid 21 års ålder.

1926 sitter den första kvinnan med i regeringen i Finland. Det hann gå 21 år innan man i Sverige fick in första kvinnan i regeringen 1947.

1931
Lika folkpension för kvinnor och män införs i Sverige.
I Finland hade man nog vissa pensionssystem men ända fram till 1970 hade barnen försörjningsplikt gentemot sina föräldrar.

1947
införs lika lön för statligt anställda. Modern kan tillsammans med fadern bli förmyndare för gemensamma barn.

1961 blir kvinnan förmyndare för sina egna barn om mannen dör.

Sakta men säkert går utvecklingen framåt, 1980 blir diskriminerin på grund av kön förbjudet och 1982 all faller kvinnomisshandel på enskild plats under allmänt åtal.

1995
Pappamånad införs. En månad av föräldraförsäkringen reserveras för modern och en för fadern. Kan inte överlåtas.

1998 Lag om våld mot kvinnor. Lag med förbud mot könsstympning av kvinnor. Jämställdhetslagen skärps avseende sexuella trakasserier. I Finland dateras den lagen 1986.

Som ni säkert vi det här laget förstått så har feministerna gjort ett drygt arbete. Att det vuxit fram en aggression och i viss mån självförverkligande är bara att beklaga och det är det som vi som equalister försöker komma ifrån.