Vill jag höra till kyrkan?

Drygt 76 % utav Finlands befolkning hör till evangelisk-lutherska kyrkan, fortfarande, trots alla rubriker om massflykt ur kyrkan som förorsakats än av politiker och prästers uttalanden men av också hur kyrkan förhåller sig till olika fenomen i samhället, både för och emot.

Hur tänker dom som skriver ut sig av dylika orsaker? Eller är det främst frågan om att äntligen få en "riktig" orsak. Knappast gör man det om man verkligen är troende?

Många, däribland jag, hör till kyrkan utan att för den skull tro vad där predikas och tycker att bibeln på sin höjd är en intressant historiebok vars innehåll är minst lika mycket dikt som verklighet. Såsom dom flesta historieböcker så är också bibelns innehåll mycket färgat av vem som skrivit och när. Intressant är det ju också att grunden, Gamla Testamentet, är gemensamt för många andra trosinriktningar med sina egna tolkningar och profeter.

Så om man inte tror på vad som predikas, då kan man ju lika gärna skriva ut sig? Vad är det som gör att jag och många andra med mej håller sig kvar? Gemenskap? Traditioner? Den delen av kyrkan som pratar om kärlek, tolerans och faktist utför ”barmhärtiga” gärningar. Man kanske tänker sig att kyrkoskatten till en del är välgörenhet. Eller hänger man kvar bara för att kunna vigas, bli gudförälder och för att släktingarna skall ha någonstans att göra av ens kropp då själen sökt sig vidare?

Man kan ju ordna vackra bröllop utan kyrkans välsignelse, förutom borgerlig vigsel, för att få äktenskapet registrerat, ordnar man en seremoni där man utbyter löften och den kan vara minst lika vacker som ett traditionellt bröllop. Samma sak med dop och minnesstunder.
Och när det kommer till välgörenhet, det finns många ställen man kan ge sitt stöd för dom pengar som man betalar kyrkoskatt.

Många gånger undrar jag också över dem som säger sig vara troende. Tror dom verkligen ordagrant på allt eller endast valda delar? Jag har inte själv läst bibeln från pärm till pärm men brukar ofta kolla upp då någon hänvisar till något som är skrivet. Accepterar de troende alla hemskheter som står där och om inte, hur tolkar dom då den delen av skriften?

Jag funderar allvarligt på att ta steget ut ur kyrkan.  Det känns inte bra att läsa med i "Fader vår" som man pluggat utantill i skriban, eller sjunga med i psalmer till Herrens lov, det skär så falskt. Min livåskådning, som står mycket nära panteism, uppskattar kärleksbudskapet men tar avstånd från allt som skuldlägger, fördömmer eller på annat sätt förtrycker. En hämdgirig Gud passar sig helt enkelt inte.  Det som hållit mej kvar är att jag uppfattat att kyrkan börjar gå mot en öppnare och tolerantare livssyn men samtidigt verkar också krafter i motsatt riktning och även om alla har rätt till sina egna uppfattningar så kan jag inte höra till en kyrka som omfattar dessa negativa åsikter, som ibland känns nästan hatiska. Kan man verkigen säga sig vara religiös och samtidigt hata och fördömma?

Egentligen behöver vi inte någon som berättar åt oss hur vi skall leva och bete oss mot varandra och vår omgivning, det är sådant som man känner inom sig och barn lär sig av att se hur andra beter sig.

                      

                       Låt ditt inre ljus lysa, följ inte någon annans ord,

                                          lyssna till ditt inre och du vet.